Avundsvärt avslappnad inställning till kroppen

Jag skulle säga att för någon som både haft hormonella viktproblem, lidit av en ätstörning, hänger en del i vältränade omgivningar och… tja, är kvinna på 2000-talet – så har jag en relativt avslappnad inställning till min kropp. Jag älskar den absolut inte, men vi kommer överens rätt okej. Eller: jag tänker faktiskt inte så mycket på den, de dagar den rent funktionellt låter mig göra det jag vill.

Det finns dock de som har en betydligt coolare känsla för kroppen. Låt mig demonstrera:

Ett: Jag och Liten har gått och lagt oss. (Vi delar dubbelsängen numera, eftersom hennes far konfiskerat hennes enkelvariant som sjuksäng) Jag ber henne, lite halvt på skämt, att massera min rygg – vilket hon börjar göra. Efter en stund kommer hon fram till att:
-Mamma, det är lättare att trycka här, för det är liksom mjukt.
Hon nyper tag i de s.k. ”love handles” (h-a-t-a-r ordet, men ni fattar).
-Ja, det är för att det sitter mer fett där, förklarar jag – och berättar att alla människor har underhudsfett fördelat över kroppen, bara lite olika mycket och på lite olika ställen. Detta väcker nyfikenheten direkt; ungen börjar klämma på olika ställen över min rygg för att se var det går att nypa tag i mest. Sedan går hon över till sig själv. Hon är tyst och det är mörkt, men jag känner hur hon går igenom hela sin egen lilla kropp. Hon mumlar saker som:
-På benet finns det tre ställen.
Helt utan värdering. Bara nyfiket, upptäckande. Till slut konstaterar hon att hon nog inte hade lika många mjuka ställen som jag. Med andra ord: jag är tjockare – men vad brydde hon sig om det? Och ännu häftigare: vad brydde jag mig om det? Faktiskt inget alls. (Kort recap: viktproblem, ätstörningar, 2000-tal….) Aslappnad inställning smittar!

Två: Vi duschar ihop då och då, Liten och jag (de dagar hon inte prompt ska sköta hårtvätt och övrigt ensam). En dag börjar hon plötsligt gapskratta åt min mage. Jag frågar varför den är rolig och får veta att det är för att den har ”hål i sig”. Inser att hon menar naveln.
-Men det har ju alla…? Du också.
-Ja men mamma, din är liksom ett hål, det är inte min.
Inser att hon avser det faktum att min mage, som är betydligt mjukare och bulligare än hennes, tydligare går in vid naveln – som ett ordentligt veck.
-Det är ju bara för att du är smalare än jag, konstaterar jag obetänksamt.
Liten ser låtsas-förskräckt ut:
-Smal!? Jag vill inte vara smal!
Sen fortsatte hon dock att skrocka gott åt min mage. Utan tankar på att någon av våra former var sämre, bara olika.

Tre: Än mer än magar och mjukdelar på ryggen är bröst spännande – speciellt för alla som inte har dem. Därför är den än så länge plattbröstade lilla flickan fascinerad av mina något mer befintliga ”tuttar”. Sånt man skrattar åt när jag byter om, liksom. Häromdagen pratade vi om det där, att det ”såg roligt ut”, tydligen. Hon berättade att hon helt enkelt, rent humoristiskt, uppskattade att ha mig i huset så att hon kunde skratta åt mina bröst lite då och då.
-Mamma, de hänger så kul!
Kanske något mer värderande än det där med fettet… men ändå fullkomligt avslappnat, utan jämförelse och enbart för skojs skull. Och därför tycker jag också att det känns helt okej att ha hängande tuttar… 🙂

Nu skulle jag kunna lägga in en reservation här, efter att ha konstaterat hur härliga ungar kan vara och hur de utvecklar och inspirerar mig att också bli lite härligare. Jag skulle kunna ta upp det faktum att få barn får behålla denna barnsliga fascination för kroppen och formen särskilt länge. Jag skulle kunna prata om hur ätstörningar kryper ner i åldrarna, ideal bankas in i våra unga från barndomen, påverkan utifrån förstör den avslappnade inställningen…

2015-08-19 16.45.58

Men vet ni vad? Vi skiter i det idag. Detta är fint. Vi låter det vara det!

Dela inlägget:

4 Comments

  1. Pingback: Storleksblinda barn | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *