Min sämsta dag som frisk är bättre än mina bästa dagar som sjuk (men mina bästa dagar som sjuk var bättre än hans bästa dagar som sjuk)

Förra torsdagen insåg jag att det var 3 månader kvar till julafton. TBT-bilden på Instagram var därmed given. Och som vanligt var jag tvungen att välja bort massor av bilder, när jag snabbt letade igenom arkiven efter ett juligt foto. Även de år under sjukdomstiden som min vikt låg okej ser jag nämligen så uppenbart sjuk ut – i alla fall i mina egna ögon (och sjukdomsbilder går bort, även om inte resten av världen verkar ha förstått det ännu….). Det känns såklart alltid lite sorgligt – nästan bittert – det här bortsorterandet av minnen. Varje gång jag ser, och lägger undan, ett foto av mig själv minns jag ju lite hur det var. Hur fruktansvärt hemskt det faktiskt är att leva med en ätstörning.

Senare samma torsdag skulle jag hålla en av våra närståendeträffar i min lokala Frisk & Fri-avdelning. Frisk & Fri – riskföreningen mot ätstörningar – har ett väldigt fint säg, som lyder: ”Min sämsta dag som frisk är bättre än mina bästa dagar som sjuk”. Det hinner jag tänka ibland, när jag ser de där gamla bilderna. Men just den här torsdagen, med en jul att fira bara 3 månader bort, tänkte jag plötsligt att det inte var sant. Den kommande julen kommer jag nämligen att vara frisk och fri från min ätstörning, men inget kommer att kännas bättre. För nu är det någon jag älskar som är sjuk. Inte på samma sätt – faktiskt fortfarande oklart i vad – men sjuk, olycklig och i samma typ av hemska värld som den jag levde i. Och plötsligt skulle jag göra vad som helst för att ta ännu en jul som sjuk, hellre än att låta honom göra det.

Och med den känslan går jag till min närståendeträff, och känner så oerhört mycket för alla jag möter; alla dem som har en älskad (ett barn, en partner, en vän…) som är sjuk. Ätstörningar är luriga på ett sätt många andra sjukdomar inte är, och även om jag tycker det är ett rent helvete att vara anhörig till någon med en fysisk åkomma, avundas jag verkligen inte dem som lever med någon som lider av psykisk ohälsa (ohälsa, som i just ätstörningars fall, även kan bli väldigt fysisk, farlig). ”Absurt” var ett ord som nämndes flera gånger under vårt gruppsamtal, och det är träffande. Kontrollen, manipulationerna, ångesten – allt påverkar den sjukas vardag i en helt absurt sjuk riktning. Och därmed blir också alla anhörigas vardag absurd, sjuk.

Det blev en fin kväll i alla fall – med mammor som fick utlopp för sin frustration över vården, pappor och partners som fick svära över media (uppbackat av Majas Malou-besök) och ”nykomlingar” i sjukdomen som stärktes av kunskap och insikter. Och, som vanligt, viktigast av allt: människor i en hopplös situation som inte bara fick prata av sig, utan också fick veta att det visst finns hopp. För det går att bli frisk.

Jag vill också känna det hoppet. Jag vill också tro på en frisk, kanske inte jul, men i alla fall framtid.

Första julklappen, den första julen tillsammans (-01)
Första julklappen, den första julen tillsammans (-01)

p.s. Jag tipsade, på inrådan av mina fina kollegor i föreningen, de närstående om den hyllade filmen Min Lilla Syster. Dig kan jag tipsa om Rebeckas fina recension av densamma. Sedan tror jag ärligt talat inte att jag orkar se den själv. Inte just nu i alla fall. d.s.

p.s.2 Jag orkar inte heller – och har faktiskt inte rätten att – gå in mer än så här på läget i vår familj just nu. Hoppas att du som läsare kan förstå och respektera det. d.s.2

Dela inlägget:

3 Comments

  1. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *