Ny insikter kring anorexia (eller: ”Vad var det jag sa?”)

Det händer mycket på forskningsfältet ”ätstörningar” just nu. Ett tidigare faktiskt ganska eftersatt område som fokuserat på tonårstjejers nojor eller letat fel hos föräldrarna (typ) verkar äntligen ta klivet mot mer ordentliga, vetenskapliga – och medicinska – studier.

Livskick.nu kan du sedan igår läsa om hur magbakterier verkar uppvisa ett samband med måendet vid anorexia nervosa. Eftersom tarmfloran är ett riktigt hett forskningsområde känns detta oerhört spännande – och hoppingivande – för framtagandet av nya behandlingsvägar; kan man lindra bara något av all den ångest och press som uppstår när en drabbad ska återgå till friskt ätande (och en frisk kropp) är mycket vunnet. (Jag hade både smällt i mig probiotika-piller och låtit dem mixtra med magen om det gett mig lite lugn under kampen tillbaka!)

Igår var även dagen då självaste Aktuellt lyfte frågan kring anorexia och forskning. Med andra ord: nyheterna rapporterade om möjliga framsteg, istället för att lyfta snyfthistorier (och klyschor) kring avmagrade ungdomar. Det handlade om den nya, stora ANGI-studien; ett forskningsprojekt som ska leta efter biologiska faktorer bakom anorexi. Forskarna ska titta på genetiken hos dem som drabbats för att lista ut om det finns en eller flera gener som gör att vissa lättare åker dit.

Med andra ord; de ska lägga massor av tid och pengar på något som jag har påstått hela tiden.
Den amerikanska forskaren som deltog i Aktuellt talade bl.a. om att:
”-De flesta av oss mår dåligt när vi blir hungriga. Missar vi lunchen blir vi sura och irriterade, och får kanske huvudvärk. Men människor som är biologiskt benägna att få anorexia reagerar helt motsatt. De är oroliga i grunden från början, och när de då börjar banta för första gången upptäcker de att kroppen känns lugnad. Och det är den känslan som drar in dem i den här utdragna självsvälten som är anorexi”.
Igenkänning 110%! Jag, som ofta känt att jag inte riktigt mött förståelse när jag talat om att det var främst svälten i sig jag blev fast i, inte någon strävan efter en viss kroppsform, eller press på att vara på ett visst sätt, ville ta Cynthia Bulik, forskarkvinnan, i handen och säga ”Precis så!” (eller, det något mer omogna: ”Vad var det jag sa!?”)
Herregud, i början av mitt och mannens förhållande (alltså innan jag blev sjuk) kunde vi skämta om hur han blev när det inte fanns regelbunden tillgång till mat – och hur jag var totalt oberörd. (Just den delen är ju rätt praktiskt – innan hjärnan insåg att den älskade när tillgången ströps betydligt hårdare….)

Nu tror jag, precis som bästa Hanna Kihlander (Frisk och Fri, riksföreningen mot ätstörningar) – som också fick delta i studion och reportaget (läs!)* – att det inte är så enkelt som att ”Forskare hittar en gen – Forskare skapar en medicin – Alla blir friska och glada”, men det känns ändå oerhört positivt att detta görs! Både för att man faktiskt forskar på = lägger tid och kraft på, en sjukdom som drabbar allt fler  – och för att det öppnar upp för andra tolkningar än att ”det är bara unga tjejer som vill se ut som supermodeller som blir anorektiska”.

Jag har själv svarat på enkätstudien som är en del av projektet. Den är, som det lätt blir i kvantitetsundersökningar, ganska svårsvarad, då den utgår från saker som kanske inte gäller alla (som att man var sjuk kring puberteten, och att självsvält uppnås antingen genom att äta inget alls, eller att kräkas upp det man ätit…), samt fokuserar väldigt mycket på vikt och siffror (vid anorexia nervösa räknas visserligen vikten betydligt mer än vid alla andra ätstörningar, men det var ändå svårt att se hur alla mina svar på det området skulle kunna säga något vettigt). Tillsammans med alla blodprov – och den koll dessa forskare faktiskt redan verkar ha redan kring sjukdomen – hoppas jag dock att man ska nå nya, banbrytande insikter.

Som jag alltså redan ansåg mig besitta! (Okej, en gång till: ”Vad var det jag sa?” )gener anorexia

p.s. Tills de där i vita rockar vet vilka tarmbakterier vi borde lägga i magen eller vilka gener vi ska mixtra med: Det här kan du som närstående göra, enligt både forskare och Frisk & Fri:are*. d.s.

p.s.2. Givetvis är ätstörningar fortfarande komplexa skeenden – och även om du kan ”skylla” på dina gener kan du behöva all möjlig hjälp för att ta dig loss. Med andra ord: jag tänker inte vara den som nedvärderar psykiatrisk vård eller terapibehandlingar – jag är bara glad att hjälpmöjligheterna ev. kan breddas! d.s.

 

*Btw: Jag blir så fruktansvärt glad när Frisk & Fri får vara med när debatten om kropp, kost och ätstörningar förs! Det finns så jäkla mycket myter, sensationsjournalistik och triggande information i media när det kommer till detta, så personer som Hanna – och Maja – gör ett jättejobb varje gång de får chansen att synas! 

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Pingback: Det här med diagnoser | Liselotte Howard

  2. Pingback: Vi behöver öka kunskapen om ätstörningar | Johanna Ahlsten

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *