Om ångesthantering

En gång skrev jag om det här hur stress och press i livet numera tar sig andra uttryck för mig – nu, när jag inte längre använder maten (eller avsaknaden därav) som min dövande drog mot ångesten eller det dåliga måendet. Jag berättade om att jag 1) städar mer och 2) oroar mig mer över mina barn. Då fick jag en kommentar på Facebook, om att jag fortfarande verkade använda ”vissa destruktiva metoder”. En väldigt konstig kommentar, enligt mig, då 1) Jag inte kan se det destruktiva i att lägenheten blir renare eller att mina barn får lite hårdare kramar 2) Jag anser att stress, press och oro är naturliga delar av livet. Nu var kommentatorn visserligen en sådan där evig optimist, som jag har svårt för – eftersom jag alltid får en känsla av något förljuget när man menar att allt måste vara guld och gröna skogar och att det är dit vi alltid måste förflytta oss med våra tankar. Inga toppar, utan dalar, för mig: och jäkligt mycket besvikelse eller hyckleri om jag förväntar mig att gå runt leende genom hela livet.

Well, det är alltså så jag hanterar ångest numera. Men då måste vi alltså vara medvetna om att vi nu snackar vanlig-del-av-livet-ångest – inte sjuklig ångest som vid psykiska syndrom eller som vid min ätstörning (då hjärnan reagerar på rädslor som är helt irrationella och blir destruktiva). Jag tycker det är bra att ha strategier och metoder för att må bättre i stunden även när stunden inte är del av en sjukdom (t.ex. sånt här eller sånt här). Men för den som är sjuk av ångest blir det så klart än mer avgörande. Därför är också en av de absolut vanligaste frågor jag får som mentor i Frisk & Fri:

Hur hanterade du ångesten?

lightning-342341_1280

För att svara måste jag alltid understryka tre saker:

  1. Det handlar inte om att undvika ångesten. (Ibland är det så frågan ställs: Hur motade du bort ångesten?) Jag ägnade många år åt att undvika den där förfärliga känslan, men let’s face it: det var också det som höll mig kvar i sjukdomen. Lider du av en beroendesjukdom eller ett ångestrelaterat syndrom gör hjärnan allt för att fly det där den upplever som obehagligt – vilket leder till svält, hetsätning, berusning, isolering och vad nu annat otrevligt den hittar på. Ingen bra idé. Det är först när du går med på att möta ångesten fullt ut, göra det som skapar rädslan, som du har en chans att bli av med den. (Basic KBT, förklarat a la lekman).
  2. Hur jag hanterade min ångest behöver inte alls fungera för digDels för att vi är olika personligheter i grunden (oavsett hur stor del av den personligheten sjukdomen stulit från oss), som gillar olika aktiviteter och har olika förutsättningar. Utöver att städa – som den pedant jag faktiskt varit sedan barnsben – läste jag till exempel väldigt mycket (böcker jag idag inte skulle kunna återberätta en stavelse från…) – eftersom det alltid varit min favoritsysselsättning och det kändes tryggt och väldigt jag. Är du mer en tv-series junkie kanske det är det du måste göra? Min andra standard – och starkaste – strategi, var att vara nära mina barn. Fysisk närhet kan vara jobbigt när kroppen känns så mycket som vid en ätstörning, men med barnen fungerade det nästan alltid. Och om inte så kunde jag i alla fall vara i samma rum, höra dem leka, glo på deras barnprogram o.s.v. Jag sov många nätter i smala barnsängar under perioden jag kämpade mig frisk! Just detta är något jag inte brukar ta upp så ofta som mentor, eftersom många av dem som kontaktar mig inte har barn och det känns förmätet att ”skryta” med som bästa metod. Å andra sidan påpekar jag alltså alltid att det inte finns någon bästa metod, men att en måste prova sig fram.
  3. Ibland går det inte att ”hantera” ångesten särskilt bra. Ibland är händerna för darriga för att ens hålla i en bok, blicken för ofokuserad för att fästa vid tv:n, kroppen så obehaglig att ingen älskad unge i världen kan komma i närheten. Och det är okej. Då får det vara så, då får det handla mer om ”stå ut” än att ”hantera”. Det går alltid över, till slut. Bättre att lägga sig i fosterställning och vänta ut den värsta stormen, än att från början undvika den. Kanske inte det roligaste ”tipset”, men något att vara medveten om. Det är okej att må dåligt. Och det kommer att gå över.
    (Och för varje gång du inser att du överlevt: ett steg närmare friheten!)

Idag är jag aldrig i närheten av den här typ av starka ångest längre. Jag blir däremot ledsen, stressad och oroad, som vi alla blir – och griper lätt tag i ”mina” metoder då också, av gammal vana. Och vet ni vad? Det bästa är inte att det ger mig ett renare hem, fler lästa böcker eller extra mycket gos med döttrarna. Det bästa är att jag vet att det funkar. Det fungerar liksom pavlovskt: jag blir automatiskt lugnare bara jag tänker att ”nu borde jag andas lite extra och lägga mig bredvid Liten som tittar på barnkanalen”.

Vad tycker du om att göra när du vill lugna dig själv?

p.s. Jag tar inte upp det här med tränings om ångestdämpning här – dels för att jag redan skrivit om det, dels för att de flesta idag vet att fysisk aktivitet har goda psykologiska effekter… Men mest för att det faktiskt sällan är en bra idé att använda träning som ångesthantering vid en ätstörning, som ofta innebär undervikt och/eller fixering vid kroppen och dess förbränning. d.s.

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Kajsa

    Jag tänker så här, whatever get´s you though the night.Om inte du tycker att det är ett problem så är det inget problem. Och skulle du plötsligt tycka att det är ett problem är jag säker på att du skaffar dig en bra strategi att hantera det.

    /Hon-som-alltid-nojar-över-att-inte-alla-barnens-kläder-för-ett år-och-alla-julklappar-inte-är-inköpta-i-oktober-när-det-är-stora-omställningar-på-gång

    1. Lite så, ja. Och så tror jag att vi idag är lite för snabba att leta problem och diagnoser på saker som faktiskt bara är naturliga delar av livet. Det är okej att bli uppstressad och lite ångestig då och då! Vi är liksom människor.

      Innerst inne kan de flesta av oss nog känna skillnaden på vanliga känslor och destruktiva/sjukliga tillstånd – men idag är vissa av oss så fokuserade på psykisk ohälsa att vi skapar problem av normala delar av livet också. (Fast att barnen växer ur sina kläder och ”måste” få julklappar ÄR så klart ett problem! 😉 )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *