Lev upp till förväntningarna = Må dåligt! (?)

Jag läste precis om en undersökning av hur barn i olika länder skattar sitt välmående. Det konstaterades att i norra Europa upplever barn och unga att deras självförtroende är sämre, än i övriga världen. I samma tidning (Modern Psykologi, som är så jobbigt intressant att en vill reflektera över/skriva om varje grej) fanns ett längre reportage om vad skolor gör för att motverka psykisk ohälsa. Det kom fram att vissa metoder som använts i Sverige egentligen var tänkt för redan deprimerande, men här har det utnyttjats i förebyggande syfte. Med andra ord: tonårstjejer (ja, tydligen delar man upp efter kön, för pojkar är ju aldrig stressade och osäkra, ni vet… *suck*) får jobba med material som bygger på att de har tankar som ”Jag är värdelös”, ”Jag är så dålig på allt”…

… och jag kan inte låta bli att tänka av vi, i viljan att göra gott, gör så ibland. Att barn i Norden lär sig att självförtroende är så sjukt viktigt, så att de ofta får frågan om de kanske drabbats av dåligt självförtroende. Att flickorna som ska undgå psykisk ohälsa får veta att de nog mår rätt psykiskt kasst. Och att vi därmed också i vissa fall skapar självuppfyllande profetior. #psynlig och #prataomdet och allt vad det heter; vi lägger så mycket fokus på att uppmärksamma dåligt mående att vi ibland faktiskt skapar det.

Missförstå mig rätt; jag tror absolut att vi ska vara öppna med att psykisk ohälsa finns – detta för att bryta stigmat (som jag själv har så svårt att förstå fortfarande finns). Men vi kanske inte ska förvänta oss att psykisk ohälsa ska uppstå..?

Om jag går till mig själv vet jag att det är väldigt lätt gjort, att ha de där förväntingarna. Som mamma till två döttrar i dagens samhälle är jag ständigt på tå för hur de mår och upplever livet. Och ja – när min äldsta kom hem och sa att det var jobbigt att ha så dålig kondition på skolidrotten och att hon därför ville börja jogga; ja, då tänkte jag att hon ogillade sin kropp och ville gå ner i vikt. När hon kanske – tja, ville få bättre kondition?

Och dessa tankar får jag alltså trots att jag själv stör mig ofantligt på att placeras i fack och få etiketter pådyvlade. ”Bara” för att jag tillhörde de som var duktiga i skolan och som har haft anorexia (dock inte samtidigt) tänkte nog en hel del människor – helt ovissa om vad jag gick igenom i livet och vad som styrde min ätstörning – att jag var den där typiska perfektionisten som ville bli smal för att leva upp till ett ideal. Inte för att den personlighetstypen eller den typen av drabbad på något sätt bör förringas, men jag ville ju bli sedd för MINA problem. Och för min avsaknad av problem också för den delen. (Jag vet inte hur många gånger jag behövt intyga att jag vid insjuknandet faktiskt var väldigt nöjd med min kroppsform, t.e.x.)

Egentligen handlar det väl, som vanligt, om ideal och förutfattade meningar. Vi förväntas alla förhålla oss till de rådande idealen (som styrkan i ett gott självförtroende, eller värdet i en ”snygg” kropp) – och därmed förväntas vi också må dåligt om vi inte lever upp till dem till punkt och pricka.

Psykisk ohälsa ÄR ett jättestort problem och det ska aldrig sopas under mattan (1800-talet been there, done that).
Men psykisk ohälsa är inte allas problem, och alla ska inte förväntas drabbas.

Jag tror faktiskt inte att det behöver vara så krångligt att ha båda perspektiven i fokus samtidigt: Prata med den som mår dåligt. Var öppen med att det är okej att må dåligt. Men säg aldrig åt någon att de mår dåligt, eller att de nog kommer börja göra det snart.sadness-717439_1920

Dela inlägget:

7 Comments

    1. Nu när du skriver det så inser jag att jag haft en del bekanta som nästan velat få höra om det allra värsta när de frågat, liksom efterfrågat att gotta sig i dåligt mående… Förmodligen inte av ondska, men för att vi lätt faller i den fällan (och kanske känner oss lite bättre själva om någon annan berättar om svårigheter…?)

  1. Lorena

    Det här du skriver ås bra om är ju stämplingsteorins grundstenar och superviktigt oavsett om det handlar om psykisk ohälsa, kriminalitet, oduglighet på endera viset.

    Vi blir liksom det vi blir tillsagda att vi är oavsett.

    Så jag bruakr ta för vana att säga till folk att de är bra, för det är de!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *