Ny(-gammal) forskning om gravidträning – och vilket fokus jag skulle vilja att nästa studie skulle ha

En gammal (ung!) gymnasiekompis uppmärksammade mig häromdagen på att det tydligen kommit en ny studie om träning under graviditet, i ett inlägg på sin blogg. Det har visat sig att kvinnor mår bättre, både psykisk och fysiskt, om de tränar under graviditeten.

Någon som är förvånad…? Inte jag i alla fall, som dels utfört två empiriska tester à 9 månader och dels har skrivit om liknande forskning tidigare, i min artikel Gravid på gymmet. I den ”trendspanade” jag att både vetenskapen och forskningen gått framåt ganska ordentligt, bara under de 5 år det tog mellan mina graviditeter; att försiktighetsprinicpen som rådde tidigare ersatts av mer träningsvänliga toner. Men tydligen var jag lite för optimistisk där; trots att forskningsstudie efter forskningstudie visat att träning inte är farlig för gravida så är många skeptiska, inte minst gammalmodiga barnmorskor. Synd, för om något vi kvinnor inte behöver – och särskilt inte när vi är på smällen – är att utsättas för skrämselpropaganda eller skuldbeläggande!
(Den bloggande kompisen, som fick sitt första barn flera år efter mitt sista kom, hade enligt utsago en barnmorska som var rätt missnöjd med hennes gymbesök, ett ämne även coola Petra Månström tagit upp bland annat här).

Jag är, av naturliga skäl,  inte så insatt i hela med barn-/bebis-/amnings-hysterin numera (okej, ett något kategoriserande val av ord där, men erkänn; det blir lätt övertoner i dessa ämnen…?), därför hade jag missat ”nyheten” om den senaste, svenska, forskningsrapporten. Lite förvånad blev jag nog, då jag som sagt redan för snart två år sedan konstaterade att det var det här vi kommit fram till och att det nu rådde konsensus. Men vissa saker kanske aldrig når konsensus, hur reproducerad forskningen än blir…? Som sagt, lite synd, då det redan finns så mycket som visar – eller snarare antyder – vad vi inte borde göra när vi väntar barn. Visst vore det skönt om det som vetenskapen säger att vi kan göra inte alltid skulle ifrågasättas hårdare?
(Jag antar att en skulle kunna lägga någon slags genusanalays på detta – det kvinnor borde/inte borde göra framställs förmodligen annorlunda än vad män borde/inte borde göra.. eller vad tror ni?)

Well, anyway. Jag antar att mer forskning på samma sak inte skadar. Däremot skulle jag personligen tycka att nya fokus kunde vara mer intressanta. Och, eftersom det här är Livskick, kan ni nog gissa vad jag tänker: Istället för att säga vad som är bäst att göra i form av fysisk aktivitet – eller i form av kosthållning, för den delen – vill jag hellre se någon forska på vad alla dessa råd gör med kvinnorna som utsätts för dem. En kvinna som i vanliga fall tränar och har koll på hur det får hennes kropp att må, men som av sin BM får veta att hon kan skada sitt barn om hon fortsätter… hur mår hon? Och kvinnan som egentligen aldrig varit särskilt intresserad av gymmet, men nu läser att styrketräning är superbra för graviditetshälsan…. hur mår hon? 

I inlägget från Petra Månström som jag länkar ovan diskuterar Petra hur barnmorskor ofta är oinsatta i nyare kostråd, och att detta kan bli ett problem, och det går in lite i det här. Jag kanske inte önskar (och det gör nog inte Petra heller) en barnmorska som är expert på 5:2 eller LCHF; däremot bör de som möter gravida kvinnor vara beredda på att frågeställningar kring diet- (och tränings-)trender uppstår. Vi lever i en hälsohetsande tid och även den som inte stressas sönder av rådande ideal kan givetvis fundera över alla råd som bombarderar oss. DET vill jag att forskarna fokuserade på; hur mycket påverkar tankar och tips en gravid kvinnas mående?

Är det bättre att tvinga sig till träningslokalen och lyfta lite vikter, för att alla säger att det förbättrar hälsan för dig och magen? Eller är det bättre att göra det du känner passar just dig de där 9 månaderna…?

Jag vet faktiskt inte – och lägger, trots mina sedvanliga hälsohetsvarningar – ingen värdering i det.  (Jag är inte naiv: jag tillhör dem som absolut inte alltid valt den mest hälsosamma vägen när jag gjort det ”jag känner passar just mig.) Men, jag undrar ändå. Och därför hoppas jag att nästa nya (på riktigt!) forskningsrapport handlade om just det.

Tack på förhand! //Hon som dock inte tänker vara gravid fler gånger.

8

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: Ska en skratta eller gråta? (åt media) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *