Om faderskap och psykiatrisk slutenvård (och ett boktips)

Igår var det, som bekant (?), fars dag. Jag har ju egentligen inte så mycket till övers för ”dagar” (och firar knappt jul), men delade ändå en tacksam bild till både min egen och barnens pappa. Sedan inser jag ju att det finns olika aspekter på detta; både det här med att vi lever i ett patriarkalt samhälle till vardags och inte ska hylla just den biten, och att det finns många med frånvarande fäder som tycker det känns jobbigt, och att vissa pappor är döda och… ja, ni vet: inget passar alla.

Men att läsa böcker passar alla (snygg övergång, heh?).
Och det gör ju jag ibland. På sistone har jag läst två, ganska väsensskilda, böcker som fokuserar på faderskap. Och på psykiatrisk slutenvård (nu börjar i alla fall rubriken make sense!). Den första var en typisk norsk krimi-sak, av Unni Lindell. Som vanligt i deckare var allt OTT, men bokens beskrivning av en 1900-tals psykiatrisk klinik utanför Oslo gav ändå läsningen ett visst mervärde. För oavsett hur vi kritiserar psykvården idag, med minskade resurser och avsaknad av medmänsklighet – så var det INTE bättre förr. Idag får för få hjälp – men i mitten av 1900-talet fick för många ”hjälp” – med andra ord: man lade in alla som var lite udda för psykiatrisk slutenvård. Och experimenterande förmodligen vilt på dem – för att ta fram både evidensbaserad psykiatrisk behandling, men också för att kunna göra andra medicinska framsteg (det har jag för övrigt också läst en deckare om, ”dårhus” trendar just nu… precis som galna kvinnor).

Nåja. I Lindells boken fanns faderskapet med både som inlagda patienter och överläkare (de senare galnare än de förra). Och barnen i fråga besökte sjukhuset regelbundet, vilket fick konsekvenser resten av deras liv. Detsamma handlade även bok nummer två (och rubrikens ”tips”) om: nämligen Sara Stridsbergs Beckomberga.

Jag har läst Stridsberg tidigare, när Darling River (också om faderskap!) nämndes i varenda kulturspalt. Jag var dock inte imponerad – jag minns mest att jag tyckte den var pretentiös och överkonstruerad (men så var jag också rätt sjuk när jag läste den…). Tänkte alltså inte göra om det, men så dök Beckomberga upp på Elib – och något drog mig till den. Kanske för att jag redan var inkörd på psykiatri (både i läsningsfas och mitt engagemang för Frisk & Fri), kanske för att jag anade att språket skulle tilltala mig. För skriva, det kan hon; detta var faktiskt en av årets läsupplevelse, rent språkligt. Men också innehållsmässigt, vilket jag kanske inte förväntat mig.

Det är svårt att sätta fingret på vad som gjorde det (eller så har jag bara inte tillräcklig språklig förmåga för att beskriva någon på en så hög nivå som Stridsberg). Det är enkelt, inte alls sådär överkonstruerat – och ändå komplext och väldigt konstruerat. Ögonblicksbilder, samtidigt som en hel livstid – mörker, samtidigt som ljus. Och så det där med faderskap igen, och psykiatrisk slutenvård. Denna gång givetvis på Beckomberga – det mytomspunna huset för de galna och idioterna – där det också finns fäder, som besöks av barn – som påverkas för livet. Som sagt, det är svårt att sätta fingret på… så läs den bara, okej?Bild: Albert Bonnier Förlag

Sedan tycker jag också du ska läsa Karolines krönika, som jag efter att ha läst både Lindell och Stridsberg, förstår än djupare och skriver under på, helt utan egen erfarenhet.

 

Om du inte orkar med babbligheten eller bok-ligheten ovan, läs om föräldraskap ändå i våra senaste artiklar och blogginlägg här på Livskick:

 

p.s. Ett boktips till, som är betydligt mindre babbligt framfört – om ej på Stridsberg-nivå – om jag får säga det själv! 🙂 d.s.

Dela inlägget:

3 Comments

  1. Pingback: Att bli frisk & fri - och blind...? (Marian Keyes kunde, jag tror inte jag kan) | Liselotte Howard

  2. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *