Att bli frisk & fri – och blind…? (Marian Keyes kunde, jag tror inte att jag kan)

Vi kör vidare med boktemat den här veckan!  (återigen på sättet där jag pratar mer om annat än om böcker, såklart…)

Jag läste en intressant grej i den där Books & Dreams (ja, såklart att jag inte kunde låta bli att läsa), föresten. Det är en lång intervju med författarinnan Marian Keyes, som länge har varit öppen med att hon haft alkoholproblem (och därför också låter sina karaktärer göra det då och då). Jag brukar ju jämföra en ätstörning med alkoholism* ibland (här och här, t.ex.) – och är därför intresserad av att läsa utsagor från personer som upplevt detta.

När Marian får frågan om hur hon lärt sig att acceptera sitt missbruk svarar hon:

”Jag vet inte. Genom att leva med det? Vid den tiden tyckte jag att det var det värsta som någon någonsin kunde vara med om, nu tänker jag på vilken tur jag hade som klarade av att sluta dricka. Och att jag tog det beslutet. Genom att överleva något jobbigt skapar vi också resurser för framtiden.”

Det tycker jag är fint, och ganska så sant sagt. Jag är inte glad att jag gick igenom min anorexi (och jag tror, som bekant, inte att man alltid blir så mycket starkare av att gå igenom skit), men i efterhand är det ändå det positiva jag måste fokusera på: att jag klarade att bli fri. Att jag tog det beslutet.

Men sedan står det där kuriösa, som jag inte alls kan känna igen mig i:

”Nu för tiden vill hon aldrig dricka, hon har blivit blind för alkohol. Är hon ute på middag med vänner märker hon inte ens vilka som dricker och vilka som inte gör det.” 

Nu för tiden vill jag visserligen aldrig svälta – men jag är absolut inte blind för den. Är jag ute på middag märker jag direkt vilka som mixtrar med maten och vilka som inte gör det. Herregud, jag ser det ju i ögonen på folk jag möter på gatan. Visst – ibland läser jag säkert in mer än jag borde, ibland handlar det om att mitt engagemang i Frisk & Fri och Livskick gör mig hypersensitiv för allt som har med ätstörningar, dieter och skeva ideal att göra… Men jag kan ändå inte tänka mig att jag någonsin skulle kunna bli helt blind för missbruket som jag en gång själv levt med. Marian säger visserligen i intervjun att få tror henne när hon förklarar denna blindhet, men intygar att det verkligen är så.

Vad skönt! Eller…? Jag vet inte riktigt om jag vill bli blind. Jag vet bara att jag inte tror att jag kan.

sunglasses-692517_640

 

*Notera att jag bara lidit av det förstnämnda, och att jag också vet att en ätstörning kan upplevas olika från person till person. För mig var det dock främst beroendemekanismerna som blev problemet och därför känner jag ofta igen mig i missbrukares berättelser om att bli fria. Men alltså inte alltid…

 

På tal om blindhet – läs gärna min artikel om ögonhälsaLivskick!

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Det svåra är ju att man inte KAN skita i mat. Jag menar. en narkoman eller alkoholist kan ju skita i att dricka eller ta droger igen… men hur mycket man än vill bli frin från demonerna som man utsätts för vid intag av mat, så kan man ju inte hantera det på samma sätt som alkohol. Kanske tur på lång sikt, om (när) man blir frisk och kan lyckas njuta igen… Men innan… Jobbigt!

    1. Jo, det är den där jobbiga detaljen. Men min jämförelse handlar oftast om de mekanismer som låg bakom just min ätstörning; vilket handlade om beroendet av hunger/svält… Och att svälta behöver man faktiskt aldrig! På det sättet hade jag ”tur”, tror jag – även om jag p.g.a. beroendekänslan fick samma abstinens som värsta junkien, så gick den ju över…

      Men som du säger: maten ingår naturligt i allas liv, alla dagar – så är ätandet i sig demonen så är det svårt att undvika. (Fast å andra sidan ska demoner sällan undvikas om de ska kunna försvinna: ”Stick du stygga spöke, för du finns ju inte” är må hända förenklat, men sant, a la Alfons 🙂 )

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *