Att skylla på den drabbade

Innan vi går in på vad vi ska gå in på vill jag erkänna att rubriken är en direkt stöld. Jag har tagit den från Louise, på hejhejvardag, som använde den för ett tag sedan. Och hon gjorde det bra. Ni vet, ”bra” som i ”satte ord på tankar jag själv haft länge (det bästa ”bra” – right? 😉 ). Louise tar upp ett argument som hörs högljutt och frekvent i ”hälsohetsdebatten” (att det ens är en debatt är galet; känner sig någon hetsad så finns det en hets!), nämligen det klatschiga: ”Men det är ju upp till individen själv”. Med andra ord: sluta ta åt dig av alla ideal, diettrender och träningsselfies. Med ytterligare andra ord: Skärp dig!

Jag ska erkänna att det här är lite problematiskt för mig, som faktiskt tror väldigt mycket på individens fria vilja, möjligheten att styra sitt eget liv och kraften i att göra sina egna val. Men, som Louise slår fast, finns det 2 problem med argumentet:

  1. Det är faktiskt inte alltid möjligt
    Alla kan inte ”sluta ta åt sig”. Dels för att det är i princip omöjligt att undvika hetsiga rubriker och ”välmenande” råd om du rör dig i samhället idag. Och dels för att det ibland är något starkare än den fria viljan som styr dina val; Jag har alltid varit ganska envis och egensinnig (fråga min mamma…), men när anorexian kom in i mitt liv var det hon som bestämde. Jag kände mig oerhört stressad av att läsa om dieter och kaloriuträkningar, och visste om att jag påverkades och verkligen borde ”sluta ta åt mig”… Men gissa vad jag googlade på i min svältdimma…?
  2. Det avslutar diskussionen
    Istället för att försöka förstå hur någon känner, hur någon känner sig oundvikligt påverkad, så säger Skärp dig-argumentet ”Nope, jag bryr mig inte, jag behöver inte ändra något, samhället behöver inte göra ett skit för att underlätta för dig – för allt är upp till bara dig!”.

Och där någonstans kommer vi in på ordvalet i rubriken. Det är den drabbade vi skyller på. Det är den som drabbats som måste ta ansvar, medan den och de som drabbar kan fortsätta precis som vanligt. Ingen förändring, ingen förståelse.

Enklast, absolut. Men rätt cyniskt och oempatiskt.
Skyller du på en cancerdrabbad för att hens celler börjar go crazy? (Ok, är du någon slags sekterist eller annan anti-vetenskapsfanatiker svarar du eventuellt ja… Men då kan du lämna min blogg nu, tack.) Dåså.
Fast tyvärr är det alltså inte ”dåså” – varken i media och i enlighet med den debatt jag diskuterar ovan (och som Louise inlägg alltså så bra framställer!) eller inom sjukvården.

För några veckor sedan hade jag min första drabbade-träff för Frisk och Fri. Jag tillbringade alltså några timmar en måndagskväll med ett gäng kvinnor som på olika sätt berörts av ätstörningar. Vi på Frisk och Fri – riksföreningen mot ätstörningar – kallar dessa personer för ”drabbade”. Och samhället skyller som sagt alldeles för ofta på de drabbade – vilket samtliga på mötet kunde ge vittnesmål om. Ni skulle nog knappt tro mig om hur många ”Men det är ju bara att börja äta” och ”Äh, du vill ju inte bli frisk” och ”Grattis, ni måste vi lägga in dig, då fick du som du ville!” de här tjejerna fått ta emot – både från bekanta, och – än mer skrämmande – från läkare och annan vårdpersonal….
Konstruktivt? Motiverande? Tja – kvinnorna jag träffade definierade sig alltså fortfarande som drabbade, så kommentarerna hade inte direkt gjort dem friska….
(På motsvarande sätt visar nu forskning att det där ”motiverande” snacket kring överviktiga som ska få dem att bli mer ”hälsosamma” – a.k.a. gå ned i vikt – snarare leder till större ohälsa).

Så. Jag tror på individens inneboende kraft, vilja och valfrihet. Men det finns saker som är starkare; som sjukdom eller som samhällsstrukturer som du själv faktiskt inte kan påverka. Du kan inte önska dig frisk från cancer, du kan inte (ensam) byta ut rubrikerna på löpet. Man måste vara frisk för att orka bli sjuk, som man brukar säga. Och är du redan drabbad är du inte ”frisk”. Då orkar du kanske inte ”skärpa dig”.

Den drabbade måste fortfarande ta ansvar för sin situation, utifrån sina förutsättningar. Men under tiden måste de som inte drabbats också ta ansvar.

Skyll inte på den drabbade.
Skyll inte ifrån dig.

michelangelo-71282_1280

p.s. Lite tips om hur du kan göra istället, särskilt nu inför jul, hittar du just nu hos Johanna d.s.

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Pingback: Ta hand om dig! (annars är du misslyckad) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *