Det här med sociala media och ensamhet

I morse lade jag upp den här bilden på Instagram:

fomo

Och jag fick så mycket fina och ärliga svar att jag faktiskt måste blogga om det här; det här med sociala media.

Som jag skriver vid bilden så vet jag ju att jämförelser är både dumma och meningslösa, att vi aldrig ser hela sanningen och att vi lätt lägger ihop allt vi ser till en helt orealistisk bild av andras liv. Men att jag samtidigt inte kan låta bli att känna av det ändå ibland.

Just nu känner jag att jag lever ett ganska begränsat och enformigt liv; jag sköter mitt jobb, mitt hem, mina barn och min man, och så går jag och tränar ibland. Punkt. Flytten, som skulle innebära en nystart efter min egen sjukdomstid, blev inte som vi tänkt oss, eftersom den sammanföll med starten på en ny sjukdomstid. Jag har varken haft tid, möjlighet eller kraft att hitta nya bekanta eller nya aktiviteter här i stan, och jobbar dessutom främst hemifrån. Med andra ord: jag saknar fortfarande det där sociala livet jag drömde om som sjuk (tänk att våga gå på middag eller fest med andra?!). Och ibland glömmer jag bort att det är rätt mycket ”dröm” kvar i den bilden – att jag förmodligen inte skulle springa på galamiddagar stup i kvarten ens om min man var frisk (eller ens arrangera romantiska middagr hemmavid, faktiskt). Och de gångerna kan sociala media svida till lite extra; när andras fredags-och lördagskvällar fylls av utgångar i stora grupper och myskvällar i goda vänners lag…

…då känner jag mig ensam.

Fast när ni kommenterade bilden ovan insåg jag att jag inte är det: att fler av er jämför – ibland för att inspireras och peppas – men ibland med mer negativ utgång. Jag insåg också att fler kan känna sig ensamma och utanför; antingen för att en inte har den klassiska familjegemenskapen (finns den?),  för att en inte gjort allt det där en ”borde” i en viss ålder (vem bestämmer?), för att en inte rest lika mycket som ”alla andra” (vilka de nu är?), för att en inte har lika Instagram-vänlig inredning (eller filter-kompatibel, kanske?), eller för att en – som jag – inte ”hittar på” lika mycket på fritiden… som ”alla andra” gör, sammanlagt, alltså…

Vi vet alla bättre – vi vet vad vi har som är bra; att vi har minst lika många orsaker att vara nöjda som orsaker att vara missnöjda – och att ”alla andra” säkert har lika många orsaker till både och som vi; att det bara är så att vi oftast ser (eller uppfattar) den ena sidan… Men ibland spelar det ingen roll att vi vet – vi känner ändå.

Igår kväll när jag gick och lade mig till festbilder på bekanta kände jag mig ensam och tråkig.

Imorse när ni kommenterade den känslan med era egna kände jag mig bättre.

TACK!
(Virtuell vänskap är också vänskap <3 )

Dela inlägget:

6 Comments

  1. Pingback: Modig, ärlig, verklig...? | Liselotte Howard

  2. Pingback: Träning i trygghetzonen | Liselotte Howard

  3. Pingback: Högtids-hetsen (den "festliga" varianten) | Liselotte Howard

  4. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *