Ta hand om dig! (annars är du misslyckad)

På tal om det här med att skylla på den drabbade

Ibland känner jag på något sätt att hälsohets, perfektionism OCH mänsklig medkänsla krockar, för att landa i just detta; anklagandet. Vi pressas/förväntas/önskas ta hand om oss själva så bra hela tiden, att det ibland känns som ett misslyckande när vi inte lyckas, oavsett omständigheterna. Vi ”vet” ju vad som är bra för oss (oavsett om det är via kvällstidningarnas hälsoblaskor eller mer balanserade rapporter om kost/träning/vila; typ Livskick), vi ”borde” vara bra på att ta hand om oss själva (och på allt annat i livet, involverade i Projekt Perfekt och drabbade av Wellnessyndromet) – och dessutom vill människor som bryr sig om oss (och sådana som vill verka bry sig om oss) så väldigt gärna att vi ska vara på topp, hela tiden.

Jag har själv haft tuffa perioder privat de senaste två åren – och att jag inte varit på topp är nog en underdrift. Jag har varit stressad, ledsen och inte alltid särskilt duktig på att ta hand om mig själv. (Observera: vi pratar inte ätstörning eller någon annan destruktiv eller psykisk ohälsa, det är något helt annat än vad detta inlägg syftar på.) Det har visserligen alla som bryr sig om mig förstått, men samtidigt har jag då och då känt det där tysta anklagandet. Förmodligen mest i form av mina egna tankar, men ofta igångstartade av välmenande ord som:

-Du måste tänka på dig själv också nu!
-Se till att vila ordentligt!
-Gräv inte ner dig i det hopplösa!

-Strunta i allt det där andra!
-Ta hand om dig!

Folk menar väl, men – i kombination med allt vi ”vet” om hälsa (som att återhämtning är monumental för allt) och det perfekta jaget (som att det bör se positivt och hoppfullt på saker) – känner jag mig dum. Jag känner mig dum som är stressad. Jag känner mig dum som inte prioriterar välgjorda middagar som när min kropp. Jag känner mig dum som inte går på yoga eller använder andra lugna träningsformer för att coola ner. Jag känner mig dum som inte sover ordentligt. Jag känner mig dum som blir ledsen och uppgiven.

Dagen efter att jag skrivit om det här med att förutsätta dåligt mående hade Kropp och Själ i P1 ett program om precis samma sak. I det programmet medverkade två unga tjejer som var skeptiska till en kurs som skulle ”förebygga depression” (men egentligen var tänkt för redan deprimerade”) och lyfte något jag tycker är viktigt: De fick veta att de jobbiga och negativa tankarna de hade var ”fel” och ”dåliga”. Som om det var onaturligt att vissa perioder deppa ihop totalt.

Jag har hela tiden under våra tuffa familjetider vetat att jag inte tagit hand om varken min fysiska eller psykiska hälsa särskilt perfekt. Men ibland går det faktiskt inte. Jag borde kanske inte stressa och ”det finns inga måsten” – men det finns ett liv som ska levas; jag jobbar, måste lämna och hämta barn på skolan, se till att tjejernas vardag fungerar, måste hålla hemmet i funktionellt skick, fixa något ätbart då och då… och förlåt, men ibland blir jag stressad medan allt detta ska gå ihop (då och då med inslag av oplanerade sjukhusbesök och andra galenskaper)… Och ibland blir jag jätteledsen, kan inte ens försöka sova bra, får panik av tanken på ”egentid”eller ”återhämtningstid”, vill bara slänga i mig färdigmat och vägrar att gå och träna (eftersom jag inte gör det om jag mår för dåligt psykiskt). Nej, det hjälper mig inte alls att må särskilt mycket bättre – men det hjälper mig att ta mig framåt. Och egentligen tycker jag inte det är så konstigt att det blir så ibland. Jag tycker det får vara okej, ibland.

Men i dagens samhälle är det inte okej. För vi ska ”ta hand om” oss själva, på alla plan, alltid. Vi blir inte beskyllda för att vi har drabbats av jobbiga omständigheter – men vi blir beskyllda för att inte ha hanterat dem optimalt.

Skylla på den drabbade. Av omtanke – eller av rådande må bra-ideal.
Som jag inte tror vi mår direkt bättre av.

press

 

p.s. Till alla er som visat kärlek och omtanke och funnits där för både mig och övriga i familjen: missförstå mig rätt ovan! Jag tar era ord som värme, också. Det är inte ni – utan samhällets rådande inställning – som skapar känslan av anklagande. Med god hjälp av mig själv, alltför påverkad av denna inställning. Kom ihåg att, även när jag trotsigt tänker må dåligt, är det ni som får mig att orka (det är bevisat, btw). d.s.

Dela inlägget:

3 Comments

  1. Pingback: The Silver (eller I Alla Fall Blyerst) Lining | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *