Träning i trygghetzonen

Om du googlar på ”träning” och ”trygghetszon”, kommer du förmodligen få upp ganska många resultat (typ 13 600) – och majoriteten (säger jag utan att ha gått igenom 13 600) kommer att handla om hur du måste ta dig UTANFÖR trygghetzonen för att din träning ska ge dig något*.

Jag har också skrivit om sånt. Jag har dessutom skrivit om hur jag älskar – nästan kräver – variation i min träning. Men nu tänker jag skriva helt tvärtom. Jag tänker skriva om att träna I trygghetzonen.

I tisdags hade jag haft flera dagar i rad då jag först bokat pass på gymmet, för att sedan – när klockan närmade sig – trycka på ”avboka” – uppgiven, trött och deppig, och därmed inte alls redo att sätta på mig ansiktet och ge mig in i en sal för att svettas. Fingret var på avboka-knappen i tisdags också. Jag hade bestämt mig för att inte gå. Men så var Liten glad, jag färdigsminkad, träningskläderna på… och förmodligen, någonstans i mitt undermedvetna visste jag att det inte fick bli en vana; det här med att dra sig undan, strunta i de vardagliga sammanhangen, i det som i vanliga fall är del av mitt välmående. (Jag tror jag sagt det rätt ofta; att träna är inget jag planerar eller funderar över – det är som att borsta tänderna. Och ni inser ju vilken nivå en är på om en börjar strunta i tandborstningen…?)

Så jag tog dottern i handen och sprang (vi är alltid sent ute..) den där korta biten till WorldClass. Hon in i lekrummet, jag in i cykelsalen. Och så satte jag mig på min cykel (ja, jag kör fortfarande på det här med ”min plats”) och instruktör-Jenny sa leende ”Skönt, allt är precis som vanligt” när hon såg mig i mitt hörn.

Och så var allt precis som vanligt; Cykeln, salen, musiken, människorna. Jag känner inte en människa på riktigt i min hemstad, men vet namnet på 80% av folket på cyklarna runt mig. Ni vet: Leila (ger järnet), Maggan (mysigaste damen), Micke (extra instruktörsrösten), Johanna (sjukt stark), Annika (kanon på att peppa), Cissi (perfekt att hänga på när det egna tempot laggar) o.s.v. Och även om rutten ändras och alltid är härligt spontan vet jag var jag har instruktören och musiken och benen; sådär att kroppen nästan börjar röra sig i rätt takt av sig själv, innan instruktionerna ens getts. Tappar jag tillfälligt fokus finns ropen där, runtomkring och framme från scenen – och ett ”Bra jobbat Liselotte” får magiskt benen att fortsätta framåt. Så tryggt det bara kan bli. Och precis vad jag behövde.

För nej, en måste inte alltid träna utanför sin trygghetszon. Ibland måste en faktiskt träna mitt i den. Kanske inte så mycket för det fysiska välmåendet, men väl för det psykiska. (För övrigt hänger de ihop, och ni vet redan vilken del jag helst optimerar.)

Efter passet, visserligen lite hög på endorfiner och därmed överdrivet känslosam, kunde jag inte låta bli att tänka att det faktum att jag inte avbokade just den där kvällen räddade mig från en faktiskt depression. Överdrivet, som sagt, men kanske inte så långt från sanningen. För tryggt är bra ibland.

Originalbild: Huffington Post
Ok, alla vet nog inte vad jag heter i den där salen… men det är den här känslan jag försöker beskriva. (För övrigt; gud vad spännande det vore att hänga på krogen med cykelfolket! 😉 )

*Sugen på att förändra denna sök-struktur? Ju mer du delar mina inlägg och Livskicks texter, ju högre upp på google hamnar vi 🙂

Dela inlägget:

7 Comments

  1. Dina träningsinlägg är alltid så härliga att läsa! Aldrig fokuserade på fel saker och aldrig triggande på något som helst negativt sätt.
    Kram från en som inte ens brukar kunna läsa träningsinlägg utan att få ångest

  2. Lorena

    Härligt! Alla behöver träna i trygghetszonen då och då, de som vill prestera behöver vara utanför den ibland, man brukar väl i idrottssammanhang prata om ca 15-25% av den totala träningstiden åt att försöka ”beträda ny mark” lite olika beroende på idrott men inte mer än så, det sliter för mycket på nervsystem och därmed huvudet.

    Mycket handlar om kontinuitet och repetition när det gäller hälsa, och grundhälsa behöver precis alla, oavsett om en kallar sig motionär eller idrottare. Ser ut som du hittade den där i sadeln 🙂

    Repeterar Ylabcoachens ord varje gång jag stör mig på folk som ska maxa konstant ”Det är bara amatörer som tror att det går att vara i toppform jämt” favoritcitat som kanske passar lite både för att trygghetsträna eller för att skippa träningen helt om det är en sån dag 🙂

    Fint inlägg <3

  3. Pingback: År 2015: en sammanfattning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *