Bra början (behövdes!)

God fortsättning! (konstigt uttryck egentligen…//kräsen ordväljare)

Jag är ju verkligen inte en sådan som sätter tilltro till speciella dagar och jag vet mer än väl att låga förväntningar ofta leder till de högsta betygen… Men alltså: i år BEHÖVDE jag fira ut året med lite glädje. Så när bästa systern sa att hon gärna firade med mig och tjejerna, och att en utemiddag vore perfekt… då blev jag faktiskt både glad och förväntansfull.

Jag firade varken födelsedagar, påsk, midsommarafton, bröllopsdag eller andra traditionella högtidsstunder – för att inte tala om några fester eller middagar – under 2015, Oftast kändes faktiskt de traditionellt uppsluppna tillfällena bara mer sorgliga, eftersom jag mest satt och var bitter över att inte kunna glädjas tillsammans med min kärlek…

Men när året gick mot sitt slut kändes det lite som när jag är inne på de sista timmarna av en långflygning; i början är jag hysteriskt flygrädd, sedan blir jag galet åksjuk och ”groggy” i både kropp och själ, sedan totalt utslagen ett tag och sedan… orkar jag inte längre. Och då kan jag sätta på en film, äta något gott, nästan koppla av, nästan skratta… Som om hela jaget liksom slår bakut mot det jobbiga. Som om kroppen inte orkar hålla fast vid alla äckliga, obekväma känslor längre.
När jullovet började var jag helt utslagen. Och orkade inte vara bitter längre.

Så jag sa det som skavde högt, slappnade av, firade jul, gick härhemma… och var faktiskt på bättre humör än resten av året sammantaget, trots att inget egentligen förändrats och jag egentligen hade rätt långtråkigt.

Innan jag blir alldeles flummigt lev-i-nuet-och-välj-lyckan:ig (hatar som bekant sådant 😉 ): allt blir inte guld och gröna skogar bara för att man inte orkar med mörker och bitterhet längre. Men det är faktiskt okej att stänga av det sistnämnda ibland. Och att tvinga bort det dåliga samvetet. (Jo, det känns skit att lämna sin man ensam på både jul- och nyårsafton, även om han säger att det är okej … men inget blir bättre av att grotta ner sig i den skiten!)

Så i torsdags tillbringade jag och tjejerna dagen i förväntan, fix och mys, innan soc-tanten (okej: systern 🙂 ) kom. Hon fick dessutom med sig mina föräldrar, som inte hade något bättre för sig. Sedan drack vi champagne, testade dotterns choklad-fondue-maskin, tog de obligatoriska outfit-bilderna och gick ut och åt (fantastisk mat!) innan vi landade på deras hotellrum för allmänt flams och trams (mina barn är för övrigt också fantastiska!). Och sedan var klockan 22 och jag var både trött och nöjd, så jag gick hem och skålade in året med Malena Ernman (och sände en tanke till alla dem som bara hade tv:n som sällskap hela kvällen <3 ). Det kan också ha försvunnit stora delar av Marabou-kakan dottern införskaffat till fondue:n, men det vet jag inget om… 😉

Igår var vi hemma hela dagen och jag förundrades över hur jag fortfarande kan hålla i känslan av ”jo, det är faktiskt helt okej att bara ligga framför tv:n en hel dag och titta på dåliga filmer” (en upplevelse som i vanliga fall gnager och stressar, inställd på ”borde fixa något” som jag vanligtvis blir, egentligen utan att veta varför heller ha ”något” att fixa…).

Ganska exakt som när Perth syns på flygkartan och det bara är ett par timmar kvar till Adelaide, faktiskt 🙂

För då behöver jag det. Och jag behövde det nu också.
Jag sätter inga superlativ på vad jag tror eller tänker att 2016 ska bli för typ av år. Jag hoppas inte särskilt mycket alls och vet att jag kommer att bli både bitter och bryta ihop i omgångar även detta år. Jag nöjer mig med att konstatera att början blev bra. Och det behövdes.

nyår

Hoppas ni också fått en bra inledning på året <3

Dela inlägget:

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *