När allt ska knytas till en (hälsosam) livstil slår alla till slut knut på sig själva (och sin hälsa)

Jag tänkte döpa detta inlägg till ”Om när jag höll med Aftonbladet”. Möjligen mer lättläst, men inte så kärnfullt. Speciellt då det jag höll med om inte var Aftonbladet per se, utan en webbkrönika på domänen. (Innan du klagar på min krångliga och ordtrixiga rubrik: kolla krönikans… 😉 ).

Jag har varken sett det vegetariska matlagningsprogrammet texten handlar om eller valt bort kött för att jag ”inte vill äta döda djur”. (Jag har valt bort kött för att jag tycker det är äckligt/ mvh mogen.) Däremot är jag övertygad om att krönikören har rätt i att ”i stället för att utmana fördomar om vegetarisk kost och vegetarianer gör programmet allt för att befästa dem”. Dels för att media generellt gärna befäster fördomar, men dels också på grund av den specifika fördomen om vegetarisk mat som skribenten riktar sig mot: den att en äter vegetariskt för att vara ”hälsosam”.

För grejen är att media vill få det till att allt vi gör i livet, det gör vi för att vara ”hälsosamma”.

Efter mitt inlägg om kolhydrat-käbblet som råder i detta tidevarv fick jag en annan, random, artikel skickad till mig av Maria. Som vanligt babblade en kändis (eller vad det nu var) om hur hon åt och rörde sig under dagen, och de ökända kolhydraterna nämndes, tillsammans med hur hon (eftersom hon var en hon) ”unnande sig några chokladbitar” och så vidare. Jag och Maria konstaterade att denna retorik verkligen finns överallt, och att den alltid riktar in sig på allt som kan skapa skuld och skam kring den egna hälsan, eller avsaknaden av strävanden efter den. Rubriken på artikeln var ”X:s hälsodag”.

För det är bara ”hälsodagar” som räknas numera. Att leva är att sträva efter så optimal hälsa som möjligt, och allt vi berättar om oss själva och om olika fakta och företeelser ska kopplas till vår ”hälsosamma” livsstil.

Vegetarisk mat kan vara en kakbuffé, att utesluta kolhydrater kan innebära att leva på enbart rött kött och en ”hälsodag” kan vilken j-la dag i livet som helst då du dras med någon slags hälsa eller ohälsa… Men allt måste knytas till ”hälsa” på 2010-talet, och till slut slår vi knut på oss själva. Till den grad att jag sitter och nickar igenkännande åt en text på aftonbladet.se! … alternativt att begåvade människor i media bara får svara på vilken träningsform de råkar ägna sig åt.

Fast, som jag skrev till Maria – efter att vi konstaterat hur illamående och ledsna vi blev av allt detta – så reagerade ju hon när hon läste artikeln. Precis som jag reagerat på mina artiklar. Precis som Johanna och Johanna och Jenny med mig ofta reagerar på olika artiklar… Och vi fem är knappast ensamma. Vi är fler som gör motstånd.

Av en slump läste jag samma kväll en intervju med en debutförfattare i tidningen Femina. Kvinnan, som arbetar som läkare, har varit elitidrottare och tränar fortfarande aktivt. Men det vill hon inte prata om. Intervjuaren skriver, förmodligen lite förvånat:

Hon är kluven till att prata om träning. Även om hon ser motion som någonting positivt och härligt, och även om hon som läkare vill uppmuntra till ett hälsosamt leverne, så tycker hon sig samtidigt se många som lägger oproportionerligt mycket fokus och tid på kroppen.
-Jag kan få en känsla av att människor går till gymmet eller ger sig ut i löpspåret för att slippa hantera frågan om vad som egentligen är viktigt eller vad man egentligen vill göra med sitt liv. Det blir ju paradoxalt om man fokuserar på att leva så länge som möjligt, i stället för att göra det man verkligen vill. Livet är kort, hur kort vet ingen.

Jag fick bokstavligt talat gåshud. Dels för att hon sa det jag själv så ofta tänker, och dels för att det faktiskt trycktes i en intervju om ett ”kändisobjekt”; Vi fick inte veta vad hon åt eller exakt hur hennes träningsplan såg ut. Vi fick faktiskt läsa om boken hon skrivit (en bok jag för övrigt tänker läsa, om så bara för att hedra ärligheten: Jag vet allt det här av Annika Paldanius). Och som bonus fick vi alltså väldigt kloka ord om livet.

För livet är kort. Och det kan inte optimeras.
När vi ständigt strävar efter att ändå göra det – speciellt att optimera den fysiologiska biten av det – slutar det ofta med att vi  inte mår särskilt bra alls. I jakten på livsstilen glömmer vi att leva.

Så säger jag – eller dr Paldanius – att vi ska skita i det där löpspåret och bara bli lättjefullt dekadenta kring allt som rör kost och kropp? Tja, det hade såklart varit enklast om världen var antingen svart eller vit. Men den har, som bekant, faktiskt alla färger däremellan också. Inte alltid särskilt snygga och absolut inte HD-optimerade… men livfulla. När media försöker sudda bort nyanserna blir det platt – och når paradoxalt varken de frälsta eller de som kanske skulle behöva omvändas en aning. Som krönikör Balac konstaterar om ett program som så storslaget skulle bli ”Sveriges första helt vegetariska”: Alienerar det här programmet oss (vegetarianer) lär det säkert alienera de flesta köttätare också. 

En förenklad bild av hälsa och ett ständigt skambeläggande av dem som inte försöker optimera den alienerar oss både från varandra och från vårt individuella välmående.

Tror jag, alltså.
Nu ska jag äta mitt helt vegetariska och helt (fysiologiskt*) ohälsosamma lördagsgodis och sluta babbla (innan jag börjar påstå mig hålla med Expressen också 😉 ).

slå knut på
Kolhydrat-knut för icke-optimerad livsstil

 

*Hörde idolen Sundin mynta det underbara uttrycket ”det är skillnad på näringsfysiologi och näringsideologi” i en podd i veckan. Word, som ynglingarna säger.

 

p.s. Läs nämnda Marias fina inlägg på samma tema d.s.

p.s.2 Läs Kakans lika fina inlägg, där hon vägrar knyta livsstil till livskickar (som skönhet) d.s.2

Dela inlägget:

5 Comments

  1. Åsa Jansdotter

    Tack, så otroligt på pricken fångat av både dig och Paldanius. Det är just detta – livet händer ibland bredvid alla planer som görs och binder vi upp oss i våra planer kring ätande, träning och hälsa är det en stor risk att vi glömmer bort att leva när livet verkligen är. Träffade nyligen en person som är väldigt sjuk. Hen beskrev hur hen hela sitt liv ätit på ett kontrollerat och återhållsamt sätt för att optimera hälsa och välmående. Nu när sjukdomen slagit till vill hen släppa lite, tillåta sig mer men då sätter sjukdomen stopp, mediciner och kropp klarar det inte. Livet hann ikapp.

  2. Pingback: Mer om filmstjärnor i media (det här med mat-mani och styrke-fokus... igen) | Liselotte Howard

  3. Pingback: Min motivation till träning | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *