Lagom mycket tacksamhet är tacksamt

I den här bloggens början körde jag mina ”tacksamhetstisdagar” rätt konsekvent. Det kändes duktigt och väldigt Livskick:igt. För vi förväntas ju vara tacksamma. Vi får ju ständigt höra hur bra vi mår av tacksamhet, hur vi ska se det fina i livet och glädjas över vad vi har, snarare än att sörja det vi inte har.

Och det funkar faktiskt. Men bara till en viss gräns.

På sistone har jag varit rätt gnällig och bitter (”Nähä?” ropar alla som följt mig i sociala media eller haft oturen att träffa mig 😉 ). Jag har fokuserat på alla jobbigheter, orättvisor och saker jag tycker drabbat mig – precis tvärtemot vad vi lär oss av mindfulnessförespråkare och positiv psykologi-personligheter. Och visst; de har rätt – bitterhet är jäkligt icke-konstruktivt, och föder oftast bara mer bitterhet. Men samtidigt… kan det vara rätt skönt att gnälla. Ibland drabbas vi faktiskt av saker, snarare än bara tolkar saker som drabbande, som alla peppande meme:n som Instagram svämmar över av. Och ibland är vardagen jävlig ändå, bara för att. Då är det skönt att få spy ur sig lite.
(Jag hörde i förra veckan om en trio av kända kvinnliga politiker som hade vad de kallade K-möten i dolda rum i riksdagshuset: K:et stod för ”kräk” och damerna avsatte välbehövlig tid för att gnälla av sig i grupp… Sympatiskt!)

Det som är jobbigt med allt det här är 1) att jag vet att tacksamhet faktiskt funkar för välmående 2) att jag får dåligt samvete för att jag inte lyckas prestera sagda tacksamhet och mindfulness alla dagar.

1:an är inget större problem – det finns massor av saker jag vet skapar välmående, men som jag inte ids ägna mig åt (jag gillar liksom varken chiafrön eller meditation 😉 ). 2:an är dock störigare. Det här med att jag går runt med känslan att jag borde vara tacksam… Den känslan skapar ju faktiskt bara mer negativt fokus!

Så jag tänkte till och tänkte om.

Och insåg att jag visst är tacksam ibland! Kanske inte så där stor och leende och fromt och fint som vi förväntas… Men mikro-tacksamt. Och – något oväntat – oftast tack vare bitterheten!

För går jag och svär över den överjävliga kylan på väg till skolan en morgon, blir jag tacksam om Liten berättar något roligt som får mig att glömma hur jag fryser, om så bara i två sekunder.
Och känner jag mig översvämmad av stress och sömnlöshet, blir jag tacksam de tre sekunder när cykeln stannar efter ett hårt pass och kroppen faktiskt för en gång skull är helt avslappnad.
Och fokuserar jag hela tiden på nästa måste, nästa jobbighet, nästa orosmoln, blir jag ändå tacksam i nästan en hel minut efter att ha klarat av något jag behövt göra.

Nej, det är inte tacksamhet i dess rätta bemärkelse, där jag ser på allt jag har i livet och glädjs och känner tillförsikt…. Men det är tacksamhet, och jag tänker därför inte ha dåligt samvete för att jag inte kämpar för att förstora den.

I bland får en faktiskt gräva ner sig i dalarna. Och då blir topparna kanske bara mini-kullar, men allt som går ner måste komma upp, för att parafrasera den mer fysiskt korrekta termen.

Jag ser till att titta upp över ytan ibland. Det tänker jag vara (lagom) tacksam över. Tack.lite ljus

p.s. Är du ändå sugen på ordentliga tacksamheter? Läs Jennys inlägg med bidrag från hennes läsare!

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: Föredömligt friskinriktad hälsorapportering | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *