Mer om filmstjärnor i media (det här med mat-mani och styrke-fokus… igen)

Inte för att jag egentligen känner att jag behöver bekräfta den skevhet kring kön och ideal som råder i media, men nu har jag ramlat över två grejer som följer upp nyliga inlägg så bra att jag bara måste få understryka mina teser. Så här:

Jag skrev om att journalister i sina intervjuer maniskt vill inkludera hur kändisar äter (eftersom allt måste knytas till ”hälsa” och livsstil) och i Hollywood Reporter utsätts stackars Brie Larson (ps. se Room!) för följande text i sin (annars väldigt fina och ärliga) intervju:

Here’s a list of subject Brie Larson prefers not to discuss: her boyfriend /(följt av en detaljerad beskrivning av vem killen är)/. What she eats (she’d rather THR not note that she ordered a breakfast… /(följt av en detaljerad beskrivning av vilken mat hon beställer)/….

Jag finner ofta stort nöje i just The Hollywood Reporter, som har duktiga reportrar med bra språkkänsla, god insikt i andra sidor av filmindustrin än den vanliga ytliga och balanserar respekt och beundran med sarkasm och cynism på ett härligt sätt… Men va f-n! Jag blev så sur att jag ville slänga tidningen i golvet! (Lät bli enbart då min familj inte hade uppskattat en krossad iPad…). THR brukar skriva och beskriva stjärnor rätt lika oberoende av kön – och låter oftare kvinnor komma till tals i komplexa ämnen än andra tidningar… Men hade detta stycke dykt upp i en intervju med Leo DiCaprio…? Jag tror faktiskt inte det. Och jag är fortfarande inte intresserad av vad folk äter!!!

Sedan skrev jag om hur jag inte riktigt köpte grejen med att Star Wars-tjejen Daisy Ridley hade en så cool roll, och så läste jag en text i Elle (way bättre än den än om Ridley, btw.) om smarta Casey Mulligan (se Suffragette!):

Fråga aldrig Carey Mulligan om hur det är att gestalta ”starka kvinnliga roller”. Hon avskyr begreppet: -Män får aldrig den kommentaren. ”Du har spelat ännu en stark man, hur känns det?”. Tanken att kvinnor i grunden är svaga, men att vi har upptäckt några få starka exemplar att göra film om, är ju helt befängd!

Tanken är inte ny, varken för mig eller för filmstjärnorna själva, men det är inte alltid de får uttrycka den. Och jag tycker Casey gör det väldigt bra här (älskar ordet ”befängd”! 🙂 . Casey talar förmodligen främst om mental styrka här, men samma grej är egentligen applicerbart på den fysiska som Ridley skryter om: varför skulle tjejer inte kunna vara vältränade och orka typ… springa? Och dessutom (kan inte släppa Daisys uttalande) – varför måste de orka springa för att anses tuffa…?

Eftersom jag både fick en kommentar på bloggen och hamnade i en diskussion på Instagram om att ”vaddå, hon åt och tränade ju bara för att orka med att fightas i filmen, vill jag också tillägga: Yes, jag fattar att filmstjärnor gör grejer för att kunna göra film. Mina poänger är dock:

  1. Det är olika villkor för kvinnors ätande och mäns. Män som utsätter sig för dieter och träning inför roller talar annorlunda om det än vad kvinnor tillåts göra. (För kvinnor är de som vi är vana vid ska förändra sina kroppar…?)
  2. Det ”starka” idealet är ett lika ouppnåeligt ideal för de flesta som det smala. Det skådisar utsätter sig för (jag har läst mer detaljerade beskrivningar av Ridleys ”regiment”, som jag definitivt inte tänker återge här…) är i mångt och mycket samma sak som elitidrottare, ibland än mer extremt. Och sådan kroppspåverkan är erkänt osunt för gemene man. Detta är dock inget så synliggörs för den som läser om eller ser filmen. (Och det vi ser påverkar hur vi känner om oss själva, tyvärr…)
  3. Fokus hamnar, såsom Mulligan klargör, snett, hur ”expowering” det än är ute efter att vara. Och faktum kvarstår att PR-maskineriet kring Star Wars har fokuserat fasligt mycket på Ridleys utseende. Jag har t.o.m. läst en artikel om de PT:s som tränade hela teamet, där de berättade hur Harrison Ford fick bygga upp sig på olika sätt, men i Daisys fall enbart talade om hur regissören bett att damen skulle se ut i filmen… (Och då har jag, hittills, valt att inte gå in på hur Carrie Fisher beordrats ner i vikt – och sedan ändå fat-shamats…).

Så. Slut på rant. Slut på ”kolla jag hade rätt”-citat. (För idag, i alla fall)

Det går väldigt sakta framåt i synen på styrka och mat.
Det går väldigt sakta framåt i synen på styrka och mat…
Dela inlägget:

2 Comments

  1. Pingback: Jag har skaffat PT! | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *