Komma ikapp (TACK!)

Det här inlägget var jättelångt i sitt första utkast. Det skulle handla om att en måste komma ikapp med livet ibland, fast att samvetet kanske säger något annat; om att det är okej att ha det bra trots att resten av världen – eller de man bry sig om i den – inte har det. Texten jag skrev handlade om att jag försöker predika den regeln för mina barn varje dag, men att jag på sistone varit en riktigt kass förebild som mamma. Och om att det till slut var samma barn, tillsammans med min egen mamma, som fick mig att försöka ändra på det. Plus massor av annat, som till slut blev för privat och navelskådande och invecklat emotionellt och förmodligen alldeles missvisande och misstänkliggörande.

Dessutom var inlägget i den första versionen ältande, och när man ska komma ikapp är just ältandet föga hjälpsamt.
Så istället vill jag (utan inbördes rangordning och utan pretentionen att utgöra en fullständig lista) bara säga TACK: 

Till mamma som var tydlig och sa det jag själv tänkt så länge (men som mitt tudelade samvete förhindrat mig från att agera på).
Till min älskade stora tjej som egentligen gör alldeles för mycket för mig, men som samtidigt visar att hon värnar om det hon själv mår bra av (och därmed dövar det där mammasamvetet till hanterliga nivåer).
Till min älskade lilla tjej som är så arg och besviken och ledsen att mitt hjärta brister flera gånger om dagen – tills hon lika många gånger (när hon glömmer bort sitt samvete och den börda hon vill kasta ifrån sig på mitt) är sprudlande, smart och skrattar åt mina skämt och bevisar att livet kan levas lyckligt.
Till de helt fantastiska kvinnorna som jag fick förmånen att dela min fredagskväll med (och som jag nu har dåligt samvete över att jag nästan genast bröt mitt ”börja inte älta allt”-löfte inför, men som förhoppningsvis också fick en syl i vädret; och som ännu mer förhoppningsvis ger mig chansen att göra om det, med mindre fokus på min grekiska tragedi nästan gång…)
Till min kropp som tacksamt utnyttjade tillfället jag gav den att återhämta sig och genast gav tillbaka i form av god sömn, god aptit och ett skönt sug efter godsaker (för någon som alltid har sämre samvete över saker som inte äts eller vila som inte blir av är allt detta oerhört välgörande).

Jag tänker inte inbilla mig att jag är ikapp efter bara en helg, men jag har i alla fall tagit mig upp på banan igen. Samvetet hänger (som ni nog anar ovan) fortfarande med, men det behöver faktiskt inte förhindra mig från att fortsätta. (Det tynger bara ner stegen lite.)

TACK alla ni som hjälper mig bära, som håller mig i handen, som drar mig framåt.

2016-02-06 17.06.56

Dela inlägget:

6 Comments

  1. Du är fantastisk. Jag känner mig smickrad att du nämner mig. Tack snälla. Du får älta hur mycket du vill och behöver. Vi frågade ju och du berättade.
    Ta hand om dig så ses vi snart.

  2. Cicci

    Fina du! ❤️ TACK för att du är du och för att du var med och gjorde fredagskvällen till en mycket speciell och värdefull kväll. Vi delade alla med oss av våra olika livssituationer och det kändes skönt. Kram

  3. Cecilia på Ekhemmanet

    Det låter som att du har dragit i en handbroms som bara du kan dra i, men som andra kan hjälpa till att påminna om. Gott att du orkat lyssna på de rösterna. Jag önskar dig återhämtning på djupet.

  4. Pingback: Fina initiativ | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *