Min motivation till träning

Den senaste månaden har tidningarna svämmat över med ”Så hittar du din träningsmotivation”:iga rubriker. Som alltid i början av ett nytt år. (Och i början av sommaren. Och i början av hösten. Och lite då och då däremellan.) Jag brukar aldrig läsa dem – av den enkla anledningen att jag faktiskt inte behöver. Det låter kanske kaxigt, men grundar sig ju in min allmänna inställning och relation till träning: jag tränar för att jag tycker det är kul, när jag tycker det är kul och det jag tycker är kul. (Givetvis finns det också inslag av ”skönt med rutiner”, ”jag mår bra av det” , ”det är avstressande” och andra mer hälsobaserade aspekter, men de är liksom förgivettagna efter ett helt vuxet liv som regelbunden grupp-passbesökare.)

Den här inställning har för mig klara fördelar, främst det faktum att träningen aldrig fått bli en ångestfaktor i mitt liv. (Och så det där med ”kul”, som konstigt nog ofta glöms bort när vi snackar motivation…). Den har också klara nackdelar; den gör till exempel att jag sällan utvecklas i min träning, eller utför den träning min fysiska hälsa kanske skulle må bäst av. I vanliga fall inga större problem för mig, som har svårt för det där med att allt ska optimeras och dessutom gärna gör det så lätt för mig som möjligt i livet.

Fast vid två tillfällen blir det ändå lite problematiskt:

  1. När jag har svårt för att ha kul
    Så här är det: är jag deppig blir jag nästan rädd för träning. Dels för den där fixa idéen att träningen inte får ”smittas” av någon slags ångest (trots att många år som frisk från min ätstörning, och alla år som sjuk utan att träningen drogs med, borde ha lärt mig att det inte är någon fara). Och dels att deppighet för mig ofta ger inslag av apati inför de vardagliga rutinerna; varav träning är en viktig del – inte minst socialt (det är bara på gymmet jag träffar andra än mina döttrar, typ).
  2. När kroppen faktiskt behöver optimeras lite
    Jag har i flera år dragits med återkommande benhinneinflammationer, som det senaste året av långa promenader till Litens skola bara accelererat. Min lösning har varit att välja bort träning jag visserligen tycker är kul (men som gör ont) för annan träning jag också tycker är kul (men som inte gör ont). Ingen direkt proaktiv strategi. Först när jag fick ett gäng PT-timmar i julklapp av familjen tog jag tag i att boka in mig hos en rehab-inriktad personlig tränare, som direkt såg att jag behöver jobba med mina fötter och höfter för att någonsin få bukt med problemet. Och som gav mig massor av – inte alls roliga – övningar.

En kan ju tycka att förebyggande och åtgärdande av både apati och kroppsliga skador vore starka motivationsfaktorer i sig… Men alltså… Nä. Jag har – för första gången någonsin – börjat uppleva att min motivation till träning saknas.

Så – har jag börjat googla efter de där artiklarna nu, tänker ni. Tack och lov har det inte behövs. För nu kommer vi till det min egen rubrik utlovar; att beskriva vad som faktiskt motiverar mig till träning just nu:

Hon är 11 år gammal och består till 50% av mina egna gener.

Som tur var består hon också av 50% gener från annat håll – och därifrån har hon uppenbarligen fått en dos jävlar anamma som jag saknar. I en dryg månad har jag och min äldsta dotter tränat ihop, och herregud vad imponerad jag är! När jag var 11 var jag klumpig, hatade skolgymnastiken och vägrade att röra mig mer än från min säng till mitt skrivbord. Egentligen är min dotter väldigt lik mig, men hon bestämmer sig liksom för att utmana de där delarna av personligheten som gränsar till lättja och väljer path of least resistance. Så: sedan hon fick sitt gymkort har HON dragit mig till gymmet flera gånger i veckan.

Hon bestämmer tid och pass (= jag kan inte köra ”det jag tycker är kul när jag tycker är kul”) och när jag har en dålig dag (= vill gömma mig i soffan) är det hennes envishet som gör att apatin inte får vinna. Dessutom kan hon vara sådär äckligt hurtig som jag hatar (visserligen med en retsamt ironisk ton, men med klyschorna redo att hagla); häromdagen gnällde jag ”Jag orkar inte”, medan jag släpade mig mot hallen. ”Mamma! Vad är det där för inställning?” var hennes replik… Svårt att lägga sig då, liksom.

Samma provocerande peppighet har faktiskt fått mig igenom flera av de där fruktansvärda PT-övningarna; förra veckan ställde jag mig motvilligt framför tv:n och skulle ta mig igenom programmet, och ungen satte sig bredvid och staplade glada tillrop. Eller; eftersom tv:n var på snodde hon motivations-utrop från vad som råkade visas på skärmen; jag fick bland annat veta att ”Ja, du tycker det är jobbigt, men du är i alla fall inte som de där” (framför ”Housewifes of Orange County”) och ”Du behöver i alla fall inte städa köket efter de där” (framför en Ikea-reklam där ett halvt dagis lagar mat).

Många mammor menar nog att de tränar för att orka med att ta hand om, och leva längre med, sina barn. Jag tränar – just nu – för att mitt barn tvingar mig.
Ny erfarenhet. Men en rätt härlig sådan, faktiskt.mamma barn motivation

Dela inlägget:

3 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *