Sociala media som sorgligt substitut

Oj vad denna rubrik inte är jag. För:

I åratal har jag läst skrämselpropaganda och negativa utlåtande om hur sociala media ersätter ”riktiga” mänskliga relationer och gör våra liv utarmade … och fnyst lite högaktningsfullt. Jag VET att det finns mörka sidor av den världsvida webben och jag VET att ett textmeddelande inte har samma biologiska värde som en kram… men själv har jag alltid sett till de fina sidorna: som 14-åring sprang jag inte ute på kvällarna, jag filosoferade över livet (och skvallrade om bekanta) på ICQ – som 16-åring valde jag en annan skola än många vänner, men kunde uppdatera mig med dem vi Skunk och Lunarstorm på håltimmarna – i princip hela mitt tonårig kärleksliv utspelade sig via trånande sms – trots att jag var den första i släkten som flyttade mig själv (och lite senare barnbarn/barnbarnsbarn) massor av mil från hemorten har jag alltid kunnat dela med mig av nyheter i både bild och text till släkten via nätet – som ensam ansvarig för hus och hem och därmed rätt låst vid detsamma har jag fortfarande något slags socialt liv, tack vare Facebook – o.s.v.

Men okej, anledningen till att varningsklockorna sällan ringer hos mig är förmodligen mer konkret:
1) Jag har aldrig blivit utsatt för näthat, attacker eller mobbing online (att folk missförstår, skriver plumpa kommentarer eller retas händer, men det gör det liksom IRL också)
2) Trots att familjelivet krisat både från och till har jag – i 15 års tid – alltid haft minst en person att dela min vardag med (och därmed kunna krama vid behov)
3) Jag har, med några eventuella och få undantag, aldrig känt att jag direkt gjort bort mig eller hängt ut mig själv till allmän beskådan (ja, jag är personlig på bloggen, men aldrig så privat att min unika integritetsgräns korsas – tro det eller ej).

Så: jag tycker i vanliga fall inte att sociala media är ett sorgligt substitut till ”livet”- jag tycker det är ett ovärderligt tillägg.

Fast idag gjorde jag det.
Jag delade en sak på sociala media just som substitut för verkligheten, som ersättning för den närhet jag egentligen var ute efter, som en blek kopia av vad det kunde ha varit…
we are all completly beside ourselves
”Ett boktips?” tänker ni. Och därför vill jag att ni läser det här inlägget.

För vissa saker är viktiga. Vissa saker vill jag inte alls dela online – vissa saker vill jag dela med Honom. Han som fick mig att upptäcka Crichton när jag var 18. Som jag övertalade att upptäcka Atkinson när han var 31. Han som inte orkar läsa just nu, och tvingar mig att dela boktips på Instagram istället.

Fan. Och bara 5 likes dessutom.

p.s. Googla inte boken. Men läs den för all del. d.s.

Dela inlägget:

2 Comments

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *