Om att inte ”räcka till”

Minst en gång om dagen kommer den här bilden upp i mitt Insta-flöde:you-are-enough

(Ja jag följer alla sådana där peppande konton som jag regelbundet ondgör mig över 😉 )

Ibland blir effekten den (antar jag) tänkta: jag känner en värme och lättnad och tänker att ja, det får faktiskt räcka så här – jag gör ändå mitt bästa.

Fast ibland blir effekten den motsatta: jag blir irriterad och tänker att nej, det gör jag faktiskt inte alls det!

För ärligt talat… Jag räcker inte till just nu.
Jag klarar inte av att prestera som jag vill på jobbet, jag klarar inte av att ”ta hand om mig” som jag borde, och – och viktigast – jag klarar inte av att få dem som betyder allra mest att må bättre.
Jag räcker inte till; som fru eller mamma – mitt livs allra mest betydelsefulla roller.
Vid det här laget räcker jag inte ens till att utgöra det där hoppet som en som närstående har en plikt att stå för, när en älskad på grund av sina egna omständigheter inte längre orkar. Jag går ut ur rummet när min man behöver prata. Jag erbjuder min dotter det föga rimliga rådet ”Men säg något elakt tillbaka då!” när hon berättar om en sårande händelse*.

Så ingen (speciellt inte ett opersonligt meme i sociala media…) kan säga till mig att jag räcker till. Det gör jag ju inte alls det!!

Fast ja, jag inser att sensmoralen ligger lite djupare än så. Jag inser att poängen är ”Du räcker till bara som du är, bara för att du existerar”…
Men jag tycker också man gör det lite för enkelt för sig när man reducerar en person bara till sitt så kallade ”egenvärde”. För vårt värde som individer hänger trots allt ihop med vårt värde i kollektivet. Och – utan att påstå att barn eller familj eller livets mening (det finns fler sådana!)- evolutionärt hänger vår existens onekligen ihop med våra roller som partners och mammor. (Är man inte en sådan har man ett annat typ av värde, givetvis, men väl där är det svårt att se sig som helt fristående…)

Så nej, mitt ”egenvärde” räcker inte till för att jag ska känna att jag räcker till.

Eller så gör det det – för irritationen och trotsigheten till trots, de gånger jag ser bilden och inte känner lättnad; så känner jag åtminstone ingen skam. Jag tycker på riktigt inte att jag räcker till. Men samtidigt har jag inte dåligt samvete över att jag inte gör det.

Och det kanske är DET som är den verkliga poängen…?

 

*Obs! Detta har bara hänt en gång. Och barnet slutade gråta och log snett, så hon förstod det cyniskt uppgivna i det hela. Sedan möttes våra blickar och vi konstaterade ”Det där är något pappa skulle ha sagt”. Och så grät vi lite till, men på ett skönare sätt.

Dela inlägget:

3 Comments

  1. Jag tror precis som du att DET är poängen…., och förstår att det måste kännas skitjobbigt ändå! Men jag tror att dina närmaste, och de andra som betyder ngt, förstår att du gör det du kan! Det var härligt att se dig idag i alla fall! 🙂

  2. Precis vad du sa – OCH att du verkligen inte är ensam om att känna så! Vi är nog väääääääldigt många som känner igen oss. Jag känner så hela, hela tiden. Och måste göra ett aktivt val att det får vara okej. Även om jag mestadels bara försöker vifta bort alla ångestkänslor som kryper upp av det. Ibland lyckas jag dock få mig själv att förstå att ja – jag ÄR nog, och det är orimliga krav som ska flytta på sig, inte jag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *