The Silver (eller i alla fall blyerst) lining

Ni vet vad jag tycker om att allt tjafs om att ”bara du tänker positivt så löser det sig” (för det gör det faktiskt inte). Jag hävdar min rätt att må dåligt, min rätt att inte räcka till och min rätt att vara ledsen.

Samtidigt vet jag hur farligt det är att gräva ner sig, att leta det svarta, att inte orka lyfta blicken. Och jag tror faktiskt att jag också vet någonstans var mina egna gränser går; att jag vid det här laget kan känna på mig när jag börjar balansera farligt nära gränsen.

Fast det är ju oftast då det är som svårast att vända, att orka tänka om och leta ljuset, eller hur…?
Så ibland behövs input utifrån.
Det behöver inte var något stort eller omvälvande, bara något du ser, något du hör eller någon annans tanke som tar sig in i det där dystra.

Ungefär så här:
Häromdagen var det en sådan där tröstlös dag igen. Jag hade sovit alldeles för lite, inte lyckats prestera något särkilt vettigt eller bra under dagen, var trött och uppgiven inför framtiden – och hade dessutom ont i både magen och benet. Att då behöva ta sig hela vägen till dotterns skola, i svidande minusgrader och för dåligt klädd är inte någon höjdare, om vi säger så… Dessutom blir mina steg tyvärr oftast tunga när jag närmar mig den där skolgården, eftersom hjärtat förbereder sig på att krossas lite grann igen, när Liten berättar om någon upplevd orättvisa från dagen (ibland reell; skolan är en stenhård värld, även bland sexåringar – min är dessutom extra känslig efter allt vår familj gått igenom på sistone…).

Och jo: hon började med att berätta om hur någon retats, om stunden hon stått ensam i ett hörn och varit ledsen, om någon som rivit hennes finger så att det blödde… Jag kände den där hopplösheten och uppgivenheten ligga i vägen för någon verklig tröst, och mitt huvud fokuserade på hur stelt mitt ben rörde sig mot bussen. Men så utbrast Liten plötsligt:
– Mamma, vet du vad vi F-I-C-K idag…?
Jag såg någon godsak framför mig (kanske glass?)- förmodligen eftersom jag trots magvärken dessutom började bli hungrig. Men barnet fortsatte:
-Mamma! Vi fick en helt egen B-L-Y-E-R-T-S-P-E-N-N-A!

Och där var den, helt självklar – vägen ut ur de mörka tankarna. Kan någon, som aldrig lidit några materiella brister (och redan har 700 pennor hemma), så entusiastiskt lyckligt uppmärksamma en liten blyertspenna, kan faktiskt jag också se någon slags silver lining…

Som förmånen att älska någon så galet mycket
blyert silver lining kärlek

p.s. Läs Johanna refelktera personligt (och allmängiltigt..? om oro & lycka & oro över lycka här d.s.

Dela inlägget:

2 Comments

  1. Pingback: Den Egoistiska Anorektikern? | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *