Den egoistiska anorektikern?

I senaste numret av Insikt som landade i min brevlåda har Nike (som vanligt) skrivit en finstämd ledare. Den inleds med en historia om en tjej som ska handla färgpennor. Tjejen lider av en ätstörning och kommer in med sina föräldrar, som erbjuder henne att köpa så många färger hon vill. Men tjejen väljer bara en. Nike resonerar kring den här historien, utifrån sig själv och andra som varit drabbade, att den som är sjuk i en ätstörning ofta blir väldigt uppoffrande och självförnekande. Den sjuke unnar sig helt enkelt ingenting. Inte mat, inte njutning, inte andras omtanke, inte fina saker – och inte pennor i flera färger.

Jag läste ledaren två gånger, med två växande känslor i magen:

  1. Ja, det låter fullkomligt sant, väldigt klassiskt, som en naturlig del av den (visserligen störda) sjukdomslogiken.
  2. Nej, sådär var jag verkligen inte alls.

Min ätstörning var självisk. Den gick ut på att jag fick unna mig den höga känslan av svält, även om biverkningarna blev irritation och avstängdhet inför allt och alla andra omkring mig. Jag gick fram som en bulldozer i min kamp för att få stanna i det sjuka, stanna i svälten. Jag drog mig undan i min egen, högst egoistiska värld, lät mina egna preferenser styra vardagen, lät svälten gå före orken att engagera mig i dem som stod mig nära. Som en riktigt junkie, helt enkelt; ”drogen” framöver allt.

Och även om det för det mesta var rent överjävligt, så hade jag stunder då jag verkligen njöt; stunderna som ”påtänd” och stunderna då jag unnande mig mat. (För det gjorde jag ju, hur lågt jag än sjönk i både sjukdom och vikt så åt jag – bara inte tillräckligt och nästan aldrig näringsriktigt.) Och god mat skulle det vara; när jag väl var tvungen att välja bort svältkänslan var jag ju tvungen att få till någon annan njutning, eller hur..? Andra saker än mat fick också gärna vara njutningsfulla; en bra bok, mjuka mysiga kläder, en lång skön dusch…

Jag valde stunder av att unna mig själv saker jag tyckte om, framför stunder med mina barn.
Jag var så långt ifrån uppoffrande och självförnekande som jag kunde komma.
Hade någon erbjudit mig färgpennor hade jag förmodligen köpt hela j-la regnbågen.

Jag vet inte riktigt var jag vill komma med det här (eftersom jag sagt åt mig själv att inte använda bloggen som dagbok eller bikt 😉 ), men vi kan väl i alla fall (återigen) konstatera att:

  1. En ätstörning följer många olika logiker, vissa kanske mer vanliga än andra, men..
  2. .. alla är sprugna ur en sjukdom och inget som egentligen har med personlighet att göra.

Med det sagt kan jag visserligen nog vara en rätt ego person – och jag gillar fortfarande att njuta av saker utifrån mina egna preferenser! – men som frisk kan jag balansera den personen mot vardagens krav, rimlighetens gränser och andras känslor. Vara en hel människa, helt enkelt, istället för ett reptilhjärnestyrt skal.

egoistisk

Och innan någon frågar: ja, jag har sjukt dåligt samvete för mitt beteende, även om jag vet att det var en sjukdom. Jag vet att det handlar om acceptans – och jag skulle aldrig säga åt någon annan att det där svarta samvetet var okej att dra runt på – men det där ingår väl lite också i att vara den där hela människan. Förnuft och känsla; inte alltid samma sak.

 

Läs mer om Frisk & Fri respektive pennor i några mina senaste inlägg!

Dela inlägget:

One Comment

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *