Ett påskminne

I april 2005 hade jag varit mamma i nästan ett år. Mina föräldrar skulle komma ner till vår studentlägenhet och fira påsken med sitt då enda barnbarn. När de anlände överraskade min dotters pappa mig med en påskpresent. Vi har aldrig firat just denna högtid så jag blev förvånad när han plockade fram ägget. Och det var inget dåligt sådant: det var ett sådant där jätteägg, och dessutom hade han fyllt det till toppen med allt mitt favoritgodis. Jag älskar godis och glad för allt det söta, men egentligen mest för att han lagt tid på att välja ut olika påsar och paket med det han visste var mina älsklingssorter.

Men jag hade faktiskt också tänkt till. Jag hade fixat biljetter till en finlandskryssning, och mina föräldrars påskbesök var en förevändning för att för första gången få barnvakt ett lite längre tag. Jag hade nog varit lite nojig med att vara ifrån min bebis, så även min sambo fick nog en överraskning.

Så åkte vi iväg; vi packade ner det vi kunde av godiset jag fått och hade sedan ett härligt dygn till havs. Vi njöt buffé, drinkar och egentid allt vi kunde. Visst saknade jag min dotter så det gjort ont (för att inte tala om hur ont mina mjölkfyllda bröst gjorde…), men det var ändå helt rätt att få vara bara vi vid det här laget, efter ett år upptaget av bebis, studier och extrajobb.

Fast nu till det specifika minnet som etsat sig kvar:

Vi hade fått i oss lite alkohol och sprang runt som de två levnadsglada 22-åringar vi var. Och så hamnade vi framför spegeln i vår hytt. Min kille stod bakom mig, höll om mig och kommenterade att jag var ”snygg”. Jag minns att jag tog åt mig, nästan lite generad inför pojken jag levt med i 4 år – dels hade jag ju trots allt klätt mig i något annat än träningskläder för första gången på 11 månader, och dels är inte vi sådana som säger sånt sådär jätteofta. Det kändes fint. Men ändå kom den, den där kommentaren som jag har tänkt på så många gånger sedan dess:
-Fast det hade varit bättre om jag bara kunde gå ner typ 5 kilo. 

Ett år senare hade jag gått ner de där 5 kilona. Och mer därtill. Ganska mycket mer, faktiskt. Farligt mycket mer.

Och kommentaren – som var helt oskyldig, inte särskilt allvarligt menad, och egentligen rätt hälsomässigt relevant (eftersom jag ammade och inte åt mina p-piller hade mitt hormonfel gått bananas igen vid det där laget, och jag behövde på riktigt bli av med lite vikt för kroppens bästa) – kändes plötsligt ödesmättat profetisk.

Den hade så klart inte med min sjukdom att göra, egentligen. Där och då var jag lycklig, mätt och nöjd (på alla sätt). Jag brydde mig inte om vad andra tyckte om min utseende och jag brydde mig inte om att vi precis ätit båtbuffé och nu högg in på godiset, nedsköljt av färgglada drinkar. När jag väl insjuknade var det inte för att jag ville bli mer ”snygg” eller gå ner i vikt av något annat skäl jag kunde se i spegeln. När jag insjuknade var det för att jag faktiskt gick ner i vikt. För snabbt, för mycket och för just mig alldeles för triggande. De där få kilona som hade behövts för att jämna ut de där jobbiga hormonerna och få mig att må fysiskt bättre, skickade in mig i något som fick mig att må så galet sämre psykiskt att det helt tog över mitt liv. Mitt fina, trygga och mysiga familjeliv, med en underbar dotter och en underbar kille som tyckte jag var vackrast i världen (eller åtminstone tvåa efter den där snart-1-åringen)…

Våren 2005

Jag ser fortfarande den där tjejen i spegeln i hytten framför mig. Hon som var så levande, och lycklig och lyckligt lottad. Och så fruktansvärt aningslös.

Sensmoralen…? Njut av ditt påskgodis (i vilken form det än må komma). Njut av ditt liv.
Och börja för guds skull aldrig banta.

Dela inlägget:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *