Böcker om att byta kropp (fast behålla sin själ)

Häromveckan kom det sig att jag läste två böcker på rad med det något ovanliga temat ”Att byta kropp”. För någon som på sätt och vis bytt kropp på olika sätt genom livet är detta ett kuriöst ämne.

Ändå kände jag inte igen mig alls i den första boken: Pojkarna, av Jessica Schiefauer. Det litterära experimentet går här ut på att ett gäng tonårsflickor – mitt i det där kroppsliga uppbrottet som puberteten är – upptäcker en magisk blomma som förvandlar dem tillfälligt till pojkar. Underliggande poänger är att det är svårt att bli  kvinna, att kvinnans kropp är mer utsatt, att det är enklare att vara pojke och slippa påträngande blickar och sexuella anspelningar. Min egen tonårstid såg aldrig riktigt ut så; dels så var jag redan en av de där pojkarna, den där tjejen de enbart såg som kompis (flickkropp eller ej) – och dels för att jag aldrig upplevde känslan av utsatthet såsom jag vet många andra kvinnor beskriver den. Kanske för att jag var naiv, kanske för att jag hade tur. Oavsett så kan jag inte alls känna igen flickornas desperata längtan efter att byta kropp i Pojkarna.

I Jag, En av David Levithan kan jag däremot känna igen vissa saker läskigt väl. Den här boken har en än mer kuriös premiss; här har vi en själ som varje ny dag vaknar i en ny kropp – en kropp ”En” lånar under dagen. Och när vi möts av ett ”jag” som är skilt från kroppen blir vissa saker tydliga. Som det här med att jaget faktiskt i mångt och mycket ÄR skilt från kroppen:

En del människor tror att psykisk sjukdom handlar om humör, att det handlar om personlighet. De tror att depression bara är en variant av att vara ledsen, att tvångstankar bara är en variant av att vara nervös. De tror att det är själen som är sjuk, inte kroppen. Det är något man har möjlighet att bestämma över själv, tror de.
Jag vet hur fel det är.

Jag vet också hur fel det är – nu. Men jag vet också hur det är att tvivla; på att tänka att det faktiskt är mig det är fel på.

De här drifterna, de här impulserna, är en del av kroppen lika mycket som ögonfärgen eller rösten. Visst, själva känslorna är abstrakta, konturlösa, men orsaken till känslorna handlade om kemi, biologi. Det är en ond cirkel, som är svår att ta sig ur. Man blir motarbetad av sin egen kropp. Och därför känner man sig ännu mer förtvivlad. Vilket bara förstärker obalansen. Det krävs en sällsynt styrka för att leva med det här. 

Inte för att jag kände mig stark – men jag levde precis så, i många år. Och i perioder kändes det som att jag bara var dum, svag, som inte bara ”skärpte mig”, inte bara bestämde mig för att äta. Det är först nu efteråt som jag kan se hur starkt det där andra, kemiska och biologiska – kroppsliga – var:

Det kommer en tidpunkt när kroppen tar över livet. Det kommer en tidpunkt när kroppens drifter, kroppens behov, bestämmer över livet. Man har ingen aning om att man lämnar över rodret till kroppen. Men det är det man gör. Och sen har den kommandot. Om man trasslar till ledningarna så tar ledningarna befälet.

Det var jag som trasslade till ledningarna, sant, när jag drog ner på näringen för mycket, för snabbt. Men sedan var det svårt att återfå den friska kontrollen. Och sedan var det inte bara att ”skärpa sig”:

Kroppar kan inte förändras på en dag, särskilt inte när det inte är den riktiga hjärnan som styr.

Fast det går såklart. Och jaget finns kvar även på andra sidan. Varken dumt eller svagt.

Jag måste ständigt påminna mig själv: det här är inte jag. Det är kemi. Det är biologi. Det är inte den jag är.

Tack för påminnelsen, David Levithan.

jaget

I övrigt var ingen av böckerna tillräckligt för att hamna på någon topplista, tyvärr – för båda är sådana där böcker jag VILL gilla. Jag börjar känna att hela den här YA-grejen inte riktigt går hem hos mig… Tar tacksamt emot tips på titlar som kan övertyga mig om att så inte är fallet!

Dela inlägget:

One Comment

  1. Pingback: 10 om böcker (blogglista) | Liselotte Howard

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *