Overklighetskänslan (Mamma? Jag?)

Häromdagen läste jag ett blogginlägg av Petra Månström (Maraton-Petra, som numera också är Mama-Petra). Det handlar om att känna sig som förälder på låtsas; om att ha en upplevelse av att det där barnet bara är till låns.

Jag kan själv inte riktigt minnas hur det var när mina var så små som Petras kille är – men jag tror att det faktiskt kändes rätt verkligt och naturligt då. Min första tjej dök ju rakt ner i våra studentliv, som bara rullade på, med plugg och allt annat som hörde 20-årsåldern till. Den andra kom under en kämpigare period, men det gjorde också att fokus var på att hon bara skulle få finnas och vara med oss, äntligen. Dessutom var det liksom hela tiden uppenbart att en var mamma då, när de var sådär små och beroende av en, för sin rena överlevnad.

Ändå känner jag igen mig mycket väl i vad Petra skriver. Den där overklighetskänslan. Fast mig har den drabbat nu på senare år. Tankar i stil med ”Men herregud, vem har gett mig ansvar över dessa två fantastiska, men komplexa personerna, som bor i mitt hem??”. Som att jag står utanför våra gemensamma liv och förundras – ibland nästan förfäras – av att jag ska föreställa en viktig (tänker inte skriva ”den viktigaste” pga tycker inte det måste vara mamman) person för dem.

Jag tror det blev värre när min man blev sjuk, när jag insåg vad det innebar att sakna någon att dela föräldraskapet med. Nu kan jag nästan få panik ibland: ”Hjälp, hur ska JAG kunna hantera det här, för den här människan som jag älskar så högt och vill så väl?”. Jag känner mig ju vissa dagar som den där tjejen som först träffade deras pappa: en lite småsvår 17-åring med rätt lite koll på hur ett liv bäst ska levas. Inte kan väl hon ta ansvar för världens viktigaste uppgift: att uppfostra och fostra två starka, självständiga varelser…? Helt galet!

Och samtidigt fortfarande så där verkligt och naturligt som när jag fick Stor i mina armar, den där dagen för exakt 12 år sedan. För egentligen är jag säker i min roll som mamma; inte för att jag alltid tycker att jag spelar den perfekt, eller för att jag alltid vet hur jag ska agera – men för att jag vet att jag är den jag är, med de blodsband och all den tid vi råkar dela. Och för att jag vet att – tillfälliga panikkänslor till trots – jag inte alls är ensam, att det finns fler viktiga (och ”viktigaste”) personer omkring mina barn; personer, som precis som jag vill deras allra bästa. Och vi gör alla så gott vi kan för att uppnå det.mamma

Take it or leave it, älskling – du är fast med mig i några år till.
Grattis på födelsedagen! 

Dela inlägget:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *